Aftonbladet – 6 februari 1857, sida 2

liga exempel af faddrar, som visat sidovördnad för den heliga döpelsen, och af föräldrar, hvilka, boende vid ryska gränsen, låtit sina barn öfvergå till grekiska kyrkan, på det ingen tid skulle blifva borttagen med deras undervisning uti kristendomen, ådagalägga, att våra hitintills gällande noggranna författningar i religionsärenden icke förmått tillräckligen bibehålla den evangeliska lärans helgd. Hvad skall man då kunna vänta, om alla band på en gång lossas, om religionsfriheten utsträckes ända till gränsen af Hvad som ej störer samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. — — — Biskopen von Rosenstein: Oaktadt det varmaste och lifligaste nit för bibehållandet af den evangeliska lärans helgd, finner jag dock det af en värd ledamot yrkade särskilfa förbehållet, att hvad svensk lag om svensk mans religion föreskrifver ej må anses förändradt, hvarken vara nödvändigt eller ens tjenligt.. Det torde särskilt böra anmärkas, att biskoparne Rosenstein och Nordin samt doktor Wijkman utgjorde presteståndets ledamöter i konstitutionsutskottet. Samma tydliga uppfattning af grundlagens ord skönjes likaledes af det svar 1809 års konstitutionsutskott afgaf, i anledning af inom presteståndet väckt fråga, att icke blott konungen, utan hela konungahuset borde vara af den rena evangeliska läran. Härom yttrade utskottet, bland annat, i memorial d. 20 November 1809, att det kanhända vore på en. gång opolitiskt och onyttigt att vidare utsträcka denna föreskrift, än att prinsar af det kongl. huset, såsom vilkor för successionsrätten till tronen, skulle uppfödas i den rena evangeliska läran; hvaremot valet af konun gens gemål borde bestämmas ensamt af ko nungens böjelse i förening med afseendet å fäderneslandets fördelar. Och då prinsessorna icke egde arfsrätt till tronen, kunde de således ej af några statsskäl beröfvas den hvarje undersåte tillagda religionsfrihet. Af dessa resonnemanger, sinsemellan jemförda, lärer väl oförtydbart följa, att 16 8 regeringsformen, långt ifrån att åsyfta ett skydd endas! för statskyrkan, tvärtom bestämdt åsyftat väsentliga förändringar af äldre lagar och stadganden rörande förbindelse att tillhöra den rena evangeliska läran, äfvensom angående enskilta andaktsöfningar. Vår grundlags stadganden i afseende på religionsfrihet äro sålunda följande trenne? 1:o i: afseende: på konungen: att han alltid skall vara af den rena evangeliska läran, sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännel sen samt Upsala mötes beslut af år 1593 an tagen och förklarad är; 2:0o i afseende på civila embetsmän: att dertill må sådane män endast nämnas, som äro af den rena evangeliska läran;; 3:o i afseende på undersåter i allmänhet: först och främst att konungen icke får tvinga eller låta tvinga någons samvete; -— men huru tvingas samveten, om icke derigenom att yttre band läggas på den religiösa öfvertygelsen och straff ådömas för bekännelsen? — samt vidare, att hvar och en skall skyddas vid utöfningen af sin religion, icke vid sina föräldrars och förfäders, uten vid sin egen religion, till hvilken-han i följd af sin öfvertygelse och sitt samvete bekänner: sig. Enligt särskilta bestämmelser kunna icke blott reformerta väljas till riksdagsmän och andra kristna af: främmande trosbekännelse utöfva valrätt till representationen, utan äfven till beklädande af militära och diplomatiska embeten utnämnas främmande trösbekännare; och justitierådet Backman begår en stor blunder, då han i motiverna för sin besynnerliga mening säger, att enligt regeringsformen till rikets embetsoch tjenstemän, (således äfven militära) endast bekännare af den rena evangelisk-luterska läran kunna utses, Det borde sålunda vara klart för hvar och en, som kan läsa, se och jemföra, att det förslag, som regeringen förklarat sig ärna till rikets ständer afgifva, endast komme att innebära ett försök att honmorera en gammal skuld, hvari lagstiftningen står hos nationen och att i någon mån uppfylla det löfte, som grundlagsstiftarne redan för 50 år sedan gåfvo, ehuru de sjelfva glömde att till yttermera visso undanrödja de äldre stadganden af kriminallags natur, som lade hinder i vägen för uppfyllande af detta löfte.