Aftonbladet – 6 februari 1857, sida 2

vilda utbrottet af hans rörelse afbröte, plötsligen genom Millys oväntade uppträdande framför honom; Du här, Milly!s sade Harry öfverraskad; hvart ämnar du taga vägea? Gud signe dig, Harry — barn, jag är på väg till poststationen. De ville taga ut vagnen och låta mig åka, men bevare er, sa jag, hvad tror ni vår herre gifvit oss ben till? Jag ska aldrig låta de fattiga kritterna släpa och dra på mig, så länge Jag kan gå kjell, det är säkert. Och sen barn — är det juen riktig glädje att vandra här allena i skogen i morgonens. friskhet; tycks mig som hörde jag Guds röst hviska bland träden. Men Gud signe dig, Harry, hvad är det med ditt ansigte ? Tom Gordon, Milly — himlen fördöme honom ! sade Harry. Tala ej så, barn, inföll Milly, begagnande sig af samma frihet med Harry, som hennes år och imponerande karakter tillvunnit henne bland alla plantagens medlemmar. Jag vill tala så! Och hvarföre skulle jag icke? Mitt tålamods och min undergifvanhets tid är förbi. Jag vill ej mera vara god,, Inte lär det bjelpa saken att blifva elak — eiler hur, Harry? Skall du handla lika illa som Tom Gordon, blott för det du hatar hoee jog vill ej likna h Nej! sade Harry, )ag vill ej likna honom, men jag vill hämnas! Gamle Dred har återigen talat för mig i dag. Han har alltid haft ord som trängt igenom mMerg och ben, så att Jag knappast förmått återgå till mitt vanliga lif, sedan jag hört honom, och nu står jag ej ut längre Harryp, sade Milly, tag dig till vara. Håll dig undan från honom. Han vandrar i Sinai öcken; han håller sig till dunklet, till mörkret och stormen. Han har aldrig kom