Aftonbladet – 5 februari 1857, sida 3

gifva en obegränsad religionsfrihet, kunde dock, om till en början nödiga inskränkningar derutinnan gjordes, förslaget sålunda erhålla en viss antaglighet; men ju mera jag hunnit införlifva mig med frågan och taga densamma under noggrannt öfvervägande och dervid insett de många och stora olägenheter, som skulle åtfölja så beskaffade inskränkningars genomföranide och tillämpning, har jag måst öfvergifva denna min förstnämda tanke; och finner mig nödsakad att, i fråga om tillåtelse att ör statskyrkan utträda, instämma med de högsta domstolens ledamöter, som afstyrkt förslaget; hvarvid jag utgår från den synpunkt, att man vid frågans bedömande bör hafva afseende icke företrädesvis på egen subjektif åsigt om den uppstälda principens teoretiska giltighet, utan fastmera på den föreställning man under huvarande förhållanden gör sig om förslagets sannolika följder, och den sinnesstämning, hvarmed detssmma skulle af nationens flertal emottagas. Jag vill härom i korthet yttra mig. Då mången, som, med begagnande af den i förslaget gifna tillåtelsen att fråa svenska kyrkan ut träda, sålunda öfvergifvit vår församling, måhänds sedermera, i stället för att ansluta sig till i riket varande främmande trosförvandter och med dessa i syrkligt hänseende i gemenskap inträda, funne sig bast vid att ej vidare tillhöra någon kyrka eller sänna sig besvärad af någon religion; så skulle häraf det betänkliga förbållande kunna uppstå, att i ect kristligt land mången komme att finnas, som öppet och författningsenligt saknade all kristlig trosbekänaelse — ett förhållande, som tvifvelsutan skulle gifva månget svagt och vankelmodigt sinne anledning att härutinnan efterfölja skadliga föredömen. Faster man vidare uppmärksamhet på den benäzenhet för separation, som på åtskilliga orter inom landet visat sig, så är fara värdt att denna beuvägenbei .cke skulle stillas eller qväfvas genom gifven tillåcelse att från statskyrkan utträda, utan tvärtom erhålla ny kraft och näring, och den som redan ledsnat vid kristliga råd och förmaningar, skulle skynda att af nämde tillåtelse sig begagna. Det är ock ätt befara, att dehna tillåtelse komme att atörande inverka på den vänskap och det förtroende, som böra ega rum emellan åhöraren och lärasen samt gifva stöd åt den senares framställgingar. Den skulle ock förminska aktningen för läraren och, hvad värre är, vördnaden för det heliga ord som han örkunnar; ty rubbas åhörarens öfvertygelse om Osviktigheten af de religionssanningar, i hvilka läraren ander visas, och tror åhöraren sig finna att andra lärosatser jemväl ega. antaglighet, så kan mnysberörde töljd icke utsblifva. Det synes äfven vara klart att, eli lognets störande, många söndringar och stridigheter icke blott inom församlingarne, utan jemväl inom familjerna, skulle af förslaget blifva följder; och dess innehåll, kungjordt. som lag, komme otvifvelakigt att hos de sulla i landet väcka mycken förvå niovg, i förening med den: djupaste oro och bekymmer. Man för ej för högt uppskatta den omdömes:örmåga i religiösa och politiska frågor, som må hos massan af nationen förefionas. Denna skulle icke klart xunna inse-hvarken afsigten med eller anledningen ill den utvidgade religionsfriheten, . De. flestas undervisning her hitintiljs varit inskränkt till det vigtigaste, nemligen kristendomskunskapen, som blifvit dem bibringad under barnaåldern i bemmet och sedermera, före deras första nattvardsgång, dem af läraren mera fullständigt delgifven. Minnet af denna lyekliga tid, då man med varm känsla och öfvertyzelse högtidligen aflade sin trosbekännelse, står ännu lifligt.qvar i månget fromt sihhe, som ej önskar något högre än-att ostördt få lefva. och dö i denna tro. Må man alltså med yttersta varsamhet behandla denna fråga, som är den ömtåligaste af alla och djupt ingriper i hittills bestående förhålländen, hvilkas förtidiga rubbning tilläfrentyrs skulle: blotiställa nationen för vådor att småningom återföras till ett nytt tidehvarf af samma vidskepelse: och fördomar, hvarifrån den en gång blifvit och ännu är befriad. Hvad jag pu yttrat, afser förslagets 1:a, 4:de och 3:te mom., med undantag af 4:de mom. sista punkt. Beträffande åter förslagets 2:a och 3:e mom., omförmälda sista punkt af 4:de, äfvensom 6:te mom., har jag ej något att tillägga de anmärkningar, justitierådet Thyselius mot förslaget i dessa delar framstält.s — — —