Aftonbladet – 5 februari 1857, sida 3

fraga, som sjJCiUva samnhällsordmingen möjligen kan behöfva rådrum, för att, med säkerhet om sitt be stånd, bland äfventyrliga nya uppfinningar, äfven emottaga påtrycket af lärosatser, hvilkas sändebud tillförne haft mäktigare talan i fäderneslandets angelägenheter än som å ena sidan gerna kan ånyo medgifvas, men å den andra icke heller lärer eftersättas längre, än utsigterna till framgång så påfordra, finner jag, med afseende jemväl på vär kyrkas närvarande behof af yttre lugn för ordnande af egna angelägenheter, mig sakna anledning att, hvad angår upphäfvande af förbudet mot affall. från evangeliska läran och om ändring i ansvaret för villfarande lärosatsers utspridande, å ifrågavarande underdåniga förslag tillstyrka bifall; hvaremot, i fråga om undanrödjande af kongl, plakatet den 12 Januari 1726, .med dertill hörande föreskrifter, jag hemställer, att förslaget må af Kongl. Maj:t i nåder antagas. Justitierådet Gyllenhammar yttrade: Uti den af justitieråden Iggeström och Thyselius yttrade mening instämmer äfven jag, men anser mig derjemte böra ytterligare anmärka, att det uti den föreslagna författningens 1 4 medgifna, sätt att från svenska kyrkan vinna utträde, enligt mitt omdöme, icke kan antagas tillräckligen förebygga förhastade beslut om affall. För att erhålla visshet derom, att tillkännagifven önskan: att från statskyrkan skiljas, icke är ett verk af tillfällig hänförelse, utan har sin grund uti en fullt mogen och; orubblig öfvertygelse, torde den religionsundervisning, som härvid skulle föregå, böra så lämpas, att tillräcklig tid till besinning och eftertanke icke kan-saknas, samt tillika tillses, att ett ömt och allvarligt afrådande uti ingen händelse kan uteblifva. Med afseende härå, och för att åt dessa åtgärder gifva en ökad vigt och högtidlighet, anser jag desamma ieke böra ankomma endast på själasörjaren inom den församling den affällige tillhör, utan göras beroende på omsorg jemväl af vederbörande kontraktsprost och domkapitel, på sätt som uti 4 af kongl. påbudet den 20 Mars 1735, för härmed jemförliga fall, redan finnes stadgadt. Jag föreslår derföre i underdånighet, att nu ifrågakomne författning, uti ofvan omförmälde afseende, måtte bringas till öfverensstämmelse med föreskrifterna uti nyss åberopade påbud. Justitierådet Hofsted: instämde med justitierådet 0y: s Justitierådet grefve Snoilsky anförde: Förevarande lagförslag innefattar tvenne vigtiga principfrågor, nemligen: 1:o Om allt straff för affall från vår rena evangeliska lära bör borttagas? 2:o Om hvilken svensk man, som vill, må hafva lof att utträda ur den svenska kyrkan, med iakttagande af vissa föreskrifna former? Vid granskning af detta förslag inser man lätt, att, med antagande af detsamma, den i regeringsformen icke otydligt uttryckta mening, att evangeliska lutherska religionen skulle vara Sverges statsreligion eller utgöra dess statskyrkas troslära, är i och med detsamma upphäfven, och att derigenom en dörr skulle öppnas för proselytmakeri, stridigheter af flera slag och en derifrån oskiljaktig allmän oreda. Detta förslag torde således böra anses vara af en särdeles vigtig och grannlaga beskaffenhet, helst en rubbning i ett folks religiösa tro, enligt hvad historien lärer, kan starkare än något annat tvisteämne alstra en djup och allmän söndring i folkets sinnen. Jag bar med det ofvansagda velat fästa uppmärksamheten på frågans stora betydelse så väl för samhället i dess helhet, som äfven för hvarje af dess medlemmar. Då jag nu går att yttra mig öfver sjelfva lagförslaget, skulle jag vilja, såsom föremål för pröfning, i första rummet ställa frågan om upphäfvandet af Sverges statsreligion som den vigtigaste, helst densammas besvarandes i väsentlig mån bestämmer svaret på den senare eller: Om ansvaret må helt och hållet borttagas för affall från vår nu gällande trosbekännelse. . Vår evangeliska luterska läras grundsanningar hvila ytterst på den heliga skrift eller bibeln; hvarest den kristna religionens höge stiftare i enkla men bestämda ord sjelf för menniskan uppenbarat vägen för henne till återförening med Gud, oeh hvad som dervid bör utgöra föremålet för hennes iro och hopp; samt de löften om en högre lycksalighet i en annan verld, som för ett rent kristligt sinne dermed äro förenade. Då dessa grundsanningar, förut af forntida kyrkofäder pröfvade och antagna, blifvit af kristendomens store reformator doktor Luter ytterligare granskade och renade fråm det slagg af menniskotillsatser, hvarmed föregående tidehvarf desamma oskärat; — då den evangeliska luterska läran sedermera är vorden af upplyste och samvetsgranne svenske män ånyo genomgången och, såsom med den heliga skrift enlig, godkänd, innan densamma för mera än tre hundrade år tillbaka blifvit af en stor svensk konung och af svenska folket allmänt antagen såsom Sverges religiösa tro eller dess statskyrkas troslära, dech sedermera såsom sådan oafbrutet i helgad hållen; — då slutligen Sverges störste konung, Gustaf II Adolf, jemte flera tusende; svenske män. med honom, för denna lära uppoffrat lif och blod;-— då må-det väl ieke förefalla oväntadt eller besynnerligt; om svenske män ieke kuona med likgiltighet åse, att vår kyrka hotas af söndringar inom sitt eget sköte -och af utifrån: påträngande irrläror; helst om de akta dyrbar sin religion och anse.sin uppfattning af kristendomens sanningar såsom den renaste och den, som närmast öfverensstämmer med-den heliga skrift. Om vi så betrakta den luterska läran, böra. vi icke äfven känna oss förpliktade att samvetsgrannt vårda henne, samt fortfarande och allvarligt nitälska för hennes rexket och på samma gång, vara angelägna om bibehållandet af. hennes enhet? . j Ingen har kunnat förneka fördelarne af en sådan enhet, ty om den orubbad bibehålles, innefattar den äfven begreppet om enighet inom både kyrkan och Sprrhallet. Det behöfver ej fkfmare antydas af huru stor vigt denna är, då-deremot:-de supphörliga schismer och. stridigheter, hvilka äro upphofvet till de olika trostärorna, enligt erfarenheten i andra länder, oupphörligt störa lugnet och friden såvälinom fåmiljerna, som äfven: emellan enskiltar personer: Det är äfvenledes bekant, att näppeligen några menniskostrider blifvit förda med så mycken och så långvarig bitterhet som religionstvister, hvilka äro af--beskaffenbet att sällan kunna leda till något bestämdt resultat. Hvarföre då likasom uppmana dem till fritt inträde? De förstå nog ändå sjelfva att leta sig väg, och då de föras af okunnighet och en blind fanatism, skola de förstöra mångens tro och sönderslita mångens bjerta, utan att förmå hela det. Jag vill likväl på intet sätt utestänga den lärda forskningen i religionsämnen, då den har för afsigt att deröfver sprida ett klarare ljus; men jag vill deremot. söka förekomma ett allmännare införande af de. irrläror, -som. redan medfört.nog olyckliga följder der: de fritt fått sprida sig, och jag önskar att den lära, som kristendomens skarpsinnigaste uttolkare gifvit oss, och som vi från vår barndom bekänt och ännu bekänna, måtte Hållas i orubblig helgd, ihågkommande härvid slutligen afilidne erkebiskopen Wallins ord: Blif from och vis, min vän, och håll dig vid den tro, Som helgat fädrens dar, och gett dem salig ro. På dessa skäl kan jag ieke med min öfvertygelse förena -att tillstyrka svenska s-atskyrkansuppbälvande och medgifva en obegränsad religionsfrihet; i följd hvaraf jag anser mig föranlåten. att i nu anförde del afstyrka ifrågavarande lagförslag. I. Hvad åter angår landsförvisningsstraffets boritagande, önskar jag att äfven skymten af jen inqvisitorisk stränghet måtte utplånas och att de blifvande lagstadgandesa må så mycket. som möjligt motsvara fordringarne af en högre upplysning och civilisation: Då den hufvudgrund, hvarpå. förevarande lagförslag bvilar, sålunda icke kan-af mig gillas; torde vidare yttrande rörande de derifrån härledda särskilta föreskrifter icke erfordras. TY IE a