Aftonbladet – 4 februari 1857, sida 2

handå. i: Guds namn betala den dermed; men .sofva måste och ville. han: Om: Kan verkligen i sitt hjerta var öfvertygad, att. Cuff, som om morgonen: kom in lång i synen, för att inberätta stölden och. föreslå några medel att upptäcka tjufven, sjelf varit upphofsmannen till illbragden — hvad re Han kunde ju i alla fallinte öfverbevisa honom. Cuff. hade varit ett vilseirrande får, som ej talat annat än lögn och falskhet allt sedan han född blef; och hvad skulle det tjena till att han svettades och pinade sig till döds för att få sanningen ur Cuff? Nej, nej! mrs G., såsom han vanligen kallade henne, måtte då göra såsom henne lyste, men inte var det värdt hen bjöd till att komma fraza med dylikt till honom. Icke. som skulle onkel Jacks lynne dock varit oföränderligt detsamma: menskliga tålamodet har sina gränsor, och det finnes ett slags små osynliga tomtar inomhus, hvilka tyckas finna ett elakt nöje i att reta fromsinta Nn. EE hände det sig att onkel Jack, som var den erkändt godlyntaste menniska i verlden, stundom bemäktigades af riktiga tropiska passiontyfoner, då han kunde stampa och spotta och svära. på det mest energiska gätt; och i dessa. ögonblick af plötslig eldfängdhet plägade alla hans själs hemliga bekymmer flyga som glödheta kulor i alla möjliga riktningar. Och då förbannade ban negrerna, förbannade uppsyningsmönnen, förbanhade plantagen, förbannade Cuff och Pomp och Dinah, förbannade det hvita folket i hans grannskap, förbannade mr Abijah Skisflint och. förklarade, att ban skulie skicka dem och alla de andra negrerne, den ena efter den andra, till ett beryktadt ställe, som granlagenheten förbjuder oss att namnge. ch han utfor i de allra förskräckligaste hotelser om att hugga dem i styeken, flå dem lefvamde oeh sälja dem till