Aftonbladet – 4 februari 1857, sida 2

mod fram och tillbaka på verandan, skrikande och gestikulerande på det våldsammaste sätt. Han var en korpulent, medelålders man med kullrig, bög panna, som kantades af gråsprängdt bår. Hans blå ögon, rödletta och frodiga ansigte och hans mun, prydd med de hvitaste tänder, gåfvo honom, dä han var vid godt lynne, utseende af en vacker och angenäm man. I detta ögonblick var likväl hans ansigte flammande af den högrödaste purpur, der han stod och från sitt rostrum utöste er storm af ovett öfver en trasig neger, som, bunden vid en af pelarne, stod der, en afbild af den fullkomligaste bekymmerslöshet, medan en svärm af negrer, män, qvinnor och barn stodo omkring och sågo på. Jag skall lära dig jag! skrek han och skakade sin knytnäfve. Jag vill inte — ja; skall inte tåla sådant längre af dig, din hund! Du vill inte lyda mina befallningar du, hvaba? Men jag ska piska lifhanken ur dig jag — det skall jag! Jag skall låta hugga dig i små stycken ! Nej, det skall ni inte, mr Gordon! inföll mrs Gordon, som satt i fönstret bakom honom. Ni vet att ni aldrig ämnar göra det, och de veta det lika väl som ni! Det skall alltsammans gå upp i rök, som det alltid gör. Jag önskar bara ni ville låta bli att prata och bota, emedan det gör er Jöjlig I Håll munnen ni också, min fru! Jag vill vara herre i mitt eget hus, säger jag. Du din helveteshund der! Jag säger, Cuff, fram med piskan! Nå, hvarför blir det ingenting af? Ge honom så det käns! Hvad väntar du på? Om massa inte tycker illa Kvara, sade Cuff och himlade sig, i det han gjorde en afbedjande åtbörd. Om jag inte tycker illa vara! Anfäkta och regera, det är just det jag gör! Ses —