Aftonbladet – 4 februari 1857, sida 1

Onkel John. Omkring fyra mil österut från Canema låg den plantage, som tillhörde Ninas onkel, dit Harry blifvit skickad om morgonen, såsom redan blifvit nämdt. Dn unge mannen begaf sig å väg i ingalunda afundsvärd sihnesstämning. Onkel John, som Nina alltid kallade honom, var den nominelle förmyndaren så väl för Nina som hennes egendom, och en vänligare förman och mera lätt att göra till nöjes kunde Harry aldri; hafva önskat. Han var en af dessa glada och godlynta själar, hvilkas högsta önskan tyckes vara att alla menniskor måtte göra sig så lyckliga som möjligt, bara de ej plåga honom med rådfrågningar angående sättet. Hans förtroende till Harry var obegränsadt; och han ansåg det som en särdeles lycka att gå var, emedan, som han skrattande erkände, hans egen plantage var mer än han förmådde komma ut med. I likhet med alla, som gjart sin goda ro till sitt förnämsta gtudium, fann onkei John hela verldsalltet väpnadt mot hans lugn. Ty som all skapelse påtagligen är organiserad i beräkning på att bålla menniskan till arbete, blir det en naturlig följd, att ingen har så mycket bekymmer som den, som beslutat att aldrig bekymra sig om något. Onkel John blef systematiskt, sårom en sakiden der föll af sig sjelf, bedragen och