Aftonbladet – 4 februari 1857, sida 1

STOCKHOLM den 4 Febr. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 27 Januari 1857. Jag påminner mig, att jag som yngling hade en viss lust att gå in vid flottan. Jag hade en morbror, som var kofferdikapten, och den -hederlige -.mannen uppmuntrade mig, i trots af Hoaratii sats nemo sud sorte contentus, att välja hans yrke, hvilket han för mig utmålade med de lifligaste och för min unga inbillning mest förledande färger. Men jig hade alltid deremot följande invändning: en lång sjöresa måste alltid, så framt den ej är åtföljd af faror som afbryta dess enformighet, vara förfärligt tråkig. Du befinner dig i en-stor irring, svarade min marbror, och för att bevisa dig detta, skall du få se journalen öfver min sista resa till Indien. Denna resa aflopp fullkomligt lyckligt, och detta oaktadt skall-du i min skeppsjournal finna en mängd observationer, som komma att intressera dig ofantligt. Journalen kom mig ganska riktigt tillbanda, jag öppnade den ifrigt, men : på. måfå, och läste derföljande ord, hvilka: djupt fästat sis i-mitt minne: Den 27 Juni. Vi blefvo;varse en mängd foglar. Den 28 Juni. Fopglar istor mängd fortföro att vså sig. Den 20 Juni. Ytterligate massor af foglar.s Jag hade nog a? min morbrora intressanta observationer och afstod från sjömansyrket. Af-chvilka-obetydligheter bero ej en imenriskas öden. . Så framt ej min värdige -slögtinges foglar -kommit -emellan, så skulle jag måhända: i Adetta ögonbliek vara smiral och-hasgjort fälttåget -på Krim. Men ni frågar utan tvifvebhvilket sammanbang denna familjanekdot kan ega med hvad jag haratt skrifva tillver. Ack, den står tyvärr dermed isett ganska nära såmmanhang. Min morbrors Juzna sjöresavär Frankrikes nuvarande ställning. Hans skeppsjournal: är min korrespondens med : er; och hat:s foglår äro den tröstlösa enformigheten i de ämnen, som erbjuda sig för min pennas behandling. Emellan. våra publicister: pågår för närvarande en strid, ganska fri på ena sidan, men en smula besväradipå: den andra. Den rör frågan i hvilken mån det parlamentariska styrelsesättet förtjenar att saknas. D2 som sakna detsamma misstänka dem, som nu anfalla detsarånga, för brist på-uppriktighet. Ni väll! de senare skulle kunna ha-ett medel att tillstoppa munnen på sina motståndare, nemligen -att förj några månader åtaga sig att leverera politiska korrespondenser. Om deras afsmak tör det parlamentariska då kunde stå emot den tomhet, som bristen på ett parlament förorsakar i alla ämnen, som äro, att behandla, i nyheter, i all möjlig uppfattning, så vore detta prot att betrakta som afgörande, och man hade ej längre skä! att misstänka deras uppriktighet. Lätom oss för ett ögonblick antaga, att det parlameatariska styrelsesättet vore bland oas ster Uuppståndet, huru mycket skulle jag då sj ha att säga er i detta ögonblick! Tidpunkten; vore just nu inne för kamrarnes öppnande. De förberedande operationerna skulle redan ba gifvit situationen ett dramatiskt intresse. Trontalet skulle redan ha låtit höra sig. Man kulle med liflighet diskuera adressen till svar derappå. Mycket ååraktigt skulle redan ha blifvit uttaladt, men äfven mycket godt och vackert, och i alla händelser skulle en politisk korrespondent vara väl mycket ömtålig, om ban ej funne en viss smsk äfven i det dåraktiga. Är det ej en lika stor lycka att träffa på en nsrraktig eller häftig talare som en vis och vältalig? Jag skulle då kunna meddela er tusen pikanta detaljer från gscenen eller kulisserna, tusen intriger, tusen ståtliga sgitstioner. Men i stället för allt detta hvad fioner j:g väl nu omkring rig? Stillhet och tystnad: ytterst smittsamma saker, och hvilka, om de ock ej angripa den skrifvande sjelf, ba en synzerlig förmåga att för!:ama hans penna. Jag vet således verkligen ej åt hvilket bå!l jag skall vända mig för at få en smula lif i min panna. Politiken sofver, salongerna sjunga, litteraturen sönderfal!er i en massa af obetydligbeter eller råheter. Om man mönstrar dessa trenne områden, hvad finner man väl der? Tidningar att börja med, blottade för ögonblicket på allt slags allmänt intresse, och hängifna åt små personliga tvister, åt hvilka pubdiken ej lånar någon uppmärksamhet. Men när politiken ej i mer eller mindre mån står att finna i tidningar, så är detta ett tecken, att den ingenstädes är tillfianandes, och man märker ock i sjelfva verket ganska tydligt dess frånvare i sällskaperna. Pianot, det obevekliga pianot, bar der ensamt ordet, och aldrig har väl Figaros sats, att hvad som ej lönar mödan att sägas, det sjunger man, funnit en vidsträcktare tillämpning. Likasom cigarren är ett plågoris för våra yttre förhållanden, så är pianot detsamma för våra inre. De mest afgjordt litterära eller politiska salonger känna sig så fattiga, att de till sin bjelp begagna hvad man behagat kalla musik, och