Aftonbladet – 3 februari 1857, sida 2

Utom den antiskandinaviskt gastronomiska. recension, som vi redan i förbigående berört, egnar författaren ett vidlyftigt kapitel åt det svenska köket och de svenska anrättningarne. Han förklarar här, att dem som inbillar sig att svenskarne skulle lefta i örverensstämmelse med sitt klimat och förtära en sund och kraftig spis, bedrager sig högeligen; de hålla sig mer än något annat folk tll sötsaker och slisk. Utah salt kan et svensk uppnå Mcthusalems ålder, men utan soexer skulle han ynkligen .omkomma redan i för sta lefnadsåret. Nästan alla födoämnen äre söta, och dertill beströr man dem med oerhörda massor af pudersocker; det är till och med omöjligt att få ett ärligt stycke bröd, som icke smakar socker. Författaren lemmar: en icke mycket inbjudande beskrifning på det svenska knäckebrödet, som andra tyska rese-beskrifvare funnit så förträffligt; att de till och med uppmanat tyska bagare att i Sverge lära sig dess tillverkning. Enligt hr Migge: måste man vid första bekantskapen med detta. bröd stanna i villrådighet, huruvida det hörer till mineraleller växtriket; det är hårdt som sten, springer sönder som glas, oeh närsvenskar tugga detsamma, uppstår ett rasslande, som påminner om lindtmarknaden, der en berömd? trollkarl biter sönder, tuggar och sväljer ett dricksglas. Författaren lemnar derefter en fasaväckande beskrifning på den pina en tysk blir underkastad, som man nödgar för kuriositetens skull att smaka på detta bröd; de skarpa brödstyckena behandla munnen alldeles som sebastopoliskabombskärfvor, då de flögo kring.i alla riktningar,. och dena känsla man erfar är lika angenäm som den man har när blodiglar börja suga; och när då tysken sitter med af smärtan frampressade tårar i ögonen, får ban vanligen höra ett sjelfbelåtet: Det är förträffligt, vårt knäckebröd; det kännen Iicke i Fyskland! På samma . sätt betraktar författaren de svenska anräftningarne, hvilka han gör till föremål för de mest grotteska skildringar, som, ehuru löjliga, dock skulle bli något tröttande för våra läsare. Vi nöja 0ss med att nämna, att författaren såsca en svensk nar tionalrätt omtalar der graver. Lachs, SOM man får på det sättet, att laxen, straxt sdan den blifvit fångad, gräfves ned i jorden ovh tages upp för att ätas, just som den är färdig att öfvergå till förruttnelse, då man finner densamma finycket mör och döfvar alla magens betänkligheter genom en pikant sås. En god kötträtt är svår att få; det svenska oxköttet företer i hög grad den nordiska segheten, hvilket är naturligt då oxarne begagnas som dragare och först slagtas, då-de blifs vit-gamla och utlefvade. Att hr Mägge finner litteratur och konst i Sverge ligga alldeles i lägervall;. att. dess tidningspress i hans ögon är obetydlig; att han med förnämt öfversitteri yttrar sig om expositionen. i -konstakademien, hvars hus har säger vara bygdt-af Gustaf III; allt detta kan man lätt föreställa sig, då man af det föregående något lärt känna hans skaplynnes men han frånkänner äfven, hvilket mar nä peligen ändock skulle väntat, svenskarne allt ginne för musik. Jenny Lind och några andra svenska näktergalar ha utgjort. en tillfällighet, en naturens nyck: Man hör: visserligen mycket hamras på fortepiano, men ingenting vittnar om verkligt musikaliskt sinne; den svenska operan företer ingen framstående talang, lika litet som skådespelet har att uppvisa någon betydande dramatisk könstnär. Författaren berättar, huru han med Hochgefihla i sitt tyska hjerta såg och hörde en tysk konstnär, br Ander, ehuru iber die erste Blitbe hinaus, öfverglänsa och Iåta träda i skuggan allt hvad Sverge hade att: uppvisa och hvarje afton inkassera 500 rdr: bko. De beskrifningar författaren gifver på den entusiasm, den strid, den oro och rö-relse, som hr Ander skall ha framkallat i Sverges hufvudstad, och huru han der blifvit betraktadsåsom verldens åttonde under verk, äro öfverdrifni och med flit karrikerade, såsom -så mycket annat i denna bok, men kunna dock i visst hänseende vara lärorika nog. 1 Den beskrifning författaren lemnar på vår kungliga teater är icke mycket lockände. Den är så obeqvämt inredd, att armar och: ben äfven på ER förnämsta platserna stå i den största fara. Aldrig. — menar författaren — sedan husets uppbyggande måtte det ha blifvit städadt och rengjordt, och då man nu erhållit gaslysning, fäller detskarpa ljäset på de smutsiga. logeraderna; från hvilka öfverallt änsigten framtittas; på-. hvilka man kan Jläsa den stbärta sög hårda säten och förfärlig .obeqvämlighet — framkalla. — Författaren vill visa sig billig; han fordrar icke att man skall.taga. Berling operahus till Mönster i prakt och bedväinlighet; må man i himlens namn låta den historiska smutsen och rosten sitta qvar,; :om man endast förbättrar sätena och betänker att hvarje kristen; enligt himmelsk bestärämelse, ännu komtner till verlden med skenben och knäskålar. t Den svenska industrien står naturligtvis på en låg ståndpunkt, såsom exempel hvarpå anföres, att ehuru man har så mycket jern och stål, man köper knifvar och gafflar från Tyskland, och oaktadt man har stearinljusfabrikers konungen dock låter upplysa sina Tum me tyska ljus. Landtbruket bar på de senaste tio åren gått betydligt framåt genom tyska penningar, tysk kraft och verksamhet; det är tyska invandrare, som äro svenskaårnes läromästare i rationelt landtbrukRE Hvad författaren yttrar om politiska institutioner och kyrkliga förhållanden är beklaglien till en stor del sant; men lusten att nedsätta framträder äfven här på ett ganska märkbart sätt tillika med många öfverdfifter och misstag. Så säger förf. t, ex, att svenskarne icke ha någon rätt till sammankomster; hvarje sådan kan genast upplösas och deltagarne deri bestraffas; hvilket, som bekant, endast är sant i fråga om sammankomster för religiös andakt och uppbyggelse. Den hufvudsakligoa vits sm då senaste krioshän.