JERNVÄGSFRÅGAN. () Vi ha i det föregående sökt utreda frågan om banornas sträckning i det mellersta Sverge, Vi ;ha deronmy yttrat oss med en utförlighet, söm måhända förefallit mången af våra läsare tröttande, men som var nödvändig för att motivera den åsigt i afseende;: på dessa banörs riktning, hvartill vi efter noggrant atvägande af alla skäl kommit. Rörande de öfriga i det kungliga förslaget förordade. bansträckninigarnb ckunna vi yttra ossså mycket kortare som förslaget sjelft i dessa delar är dffattadtimed omer än vanlig knapphändigheåt. Saknar han nemligen i den kungliga propositionen fullständiga statistiska upplysningar om de landsdelar i det: mellersta Sverge, hvarigenom jetnbanor enligt samma förslag böra framledas, gäller detta i ännu högre grad om hvad förslaget innehåller-i afseende på jernvägsanläggningarne i de sydliga delarne af landet. Här jär man lemnad så godt som fullkomligt i mörkret, och allt antyder att så varit fallet Med regeringen sjelf. Huru eljest kunna förklara den karghet, hvaraf hon här helt plötsligt blifvit anfallen. Ty cm man undantager Östergötland, för hvars behof synes väl sörjdt genom en bana, som sammanbinder dess slättbygd med den -betydligaste stapelörten för dess spanmål och genomskär dess bördigaste delar, har man här gått till väga med en verklig styfmoderlighet, Första blicken på kartan visar detta mer än tillräckligt. . Sedan man på ömse sidor om Mälarens och Wetterns bassiner framdragit jernvägar af ej mindre än:991; mils: sammanlagd längd, som korsa och löpa utmed kanaler: och: andra segelleder i alla riktningar, har detstöra landbälte, som; med en areal af nära:360 qvadratmil och upptagande ensamt -inemot en tredjedel af Svea och Göta riken, utbreder sig från Wetterns södra spets i norr till Skånes glätter i södår, och i öster och vester går ända ut till Östersjön och Kattegat, måst nöja gi med en enda väg, hvars längd, omkring 1 mil, man tyckes noga aktat sig för att öka () SBAftonbladet n:r 8—11, 18. och 20;