Aftonbladet – 2 februari 1857, sida 3

ännu ej kommit tillånågot bestämdt resultat i frågan, så yrkade talaren bifall till betänkandet. Hr Upling. Den farhåga man hyser att räntan, om den frigåfves, skulle stiga och blifva qvarstående på den höjd, hvartill den stigit, är ogrundad; ty räntans frigifvande innebär just ett korrektiv mot dess öfverdrifna stigande. Om nemligen, i följd af för stark spekulationsifver, räntan stiger, så måste åter i följd häraf speköålationsifvern aftagå; hvarigenom räntan småningom faller till det naturliga förhållandet; yrkade återremiss. Hr Bodell ansåg, att man just nu borde hålla på räntan och icke frigifva den, då det vore fråga om att regeringen skall upptsga statslån. Fördelen skulle nemligen i sådant fall blott komma utländningen till godo. Utskottets betänkande hade på talaren gjort ett djupt intryck... Beträffande hvad -man anfört mot det af utskottet åberopade exemplet af Norge, så trodde talaren, att om man också i Norge vore mindre välsignad med privatbanker, så hade man der mindre skulder, men mers. penningar och större tillgångar. Talaren hade ingentiog emot den föreslagna förändringen, i fall den komme att gälla om 5å 10 år, så att folket småningom finge vänja sig vid den nya principen: Hr Bager ansåg lagens bud om ränta såsom en inskränkning i eganderätten och yrkade återremiss. Hr Embring yrkade återremiss för att åtminstone på korta papper på 3 månäders tid få räntan frizifven. Om äfven detta icka kunde vinnas, så ville talaren öfverlemna åt konungen att vid inträffande kris göra räntan fri: Hr Schwar. Den omtalade handelskrisen kan mån nu anse såsom öfverstånden, åtminstone i Stockholm Om dess verkan änöu fortfar på landet, så är sådant en nödvändig: följd sf den förut varande öfverdrifna spekulationsähdan. Beträffande de svårigheter, som räntans frigifvande skulle vålla, så trodde taålaren att de svårigheter, i hvilka vi nu befinna oss i följd af öfverdrifven import, kunnat undvikas, om räntan varit fri. Hade man fruktat räntans stigande t. ex. till 10 4, så hade säkert den hufvudlösa importen uteblifvit. Talaren hemstälde vidare, om, då det vore naturligt att, i fall räntan är hög utomlands, penningarne strömma dit, det vore skäl att isolera oss från utlandet genom lagen om fast ränta. Beträffande faran för inteckningsrnes uppsägande, så upplyste talaren ätt han genom sitt handelshus i många är besörjt åtskilliga Hamburgares inteckvingar i Svenska fastigheter, men att det icke fallit någon in att, för det räntan utomlands stigit, uppsäga dessa inteckningar, ehuru de blott gifva 4 . Man tar beldre dessa procent än blottställer sig för att ena dagen hafva 10 och den andra 1 eller 2 4. Slutligen instämde talaren med hr Murn om räntans frigifvande åtminstone på korta papper, såsom innebärande ett ganska stort steg framåt. Hr Rydin hyste betänkligheter för riksbanken. Om riksbanken sätter räntan till viss procent, rå måste enskilta banker sätta den något derunder. På detta sätt fruktade talaren skulle enskilta banker vinna på statsbankens bekostnad; Hr Thome fann: i motsats till en föregående talare utskottets: betänkande särdeles underhaltigt. Attdet icke vore godt om Boingar i Norge, slutade talaren deraf att han hört allmogen beklaga sig öfver svårigheten att der afsätta sina varor, om ej genom byte. För att kringgå lagen brakar man i Norge att Fifvas: k. ogodviljas utom räntan. Talaren yrkade kterremiss : Hr Hesselgren ansåg opinionen i frågan ännu ganska osäker samt trodde, att då man i Frankrike ännu-ej vågat frigifva räntan, så borde man ej göra det i Sverge. Hrr Ekelund, Rudling och Rooth yttrade sig för återremiss. Hr Wetterberg hemstälde, om ej ståvdet ville återremittera betänkandet med uttryckande af ståndets anka, att räntan bör förklaras fri åtminstone å oinfecknada skuldfordringar på sex månaders betalPT och derunder; hvilken hemställan ståndet iföll.