Aftonbladet – 31 januari 1857, sida 3

mor, och der satt hon vid ett bord fullt med tjocka rullar af guldmynt; som hon höll på att räkna och räkna. Miss Harrit, sade jag, jag kan inte hittå Alfred; har inte hi sett honom ? Först svarade hon intet, utan fortfor att räkna — femtioett, femtiotvå, femtiotre. Slutligen började jag åter: Jag hoppas ingenting händt Alfred, miss Harrit? Hon såg upp och sade till mig: Milly, sade hon: saken är den, att Alfred blifvit allt för obändig för mig att styra, man bjöd mig en stor summa penningar för honom, och jag har sålt honom. Jag kände något som drog ihop strupen på mig och tyckte jag var nära att qväfvas, men jag gick fram och tog henne hårdt i båda axlarne och sade: miss Harrit, ni tog pengar för tretton af mina barn och ni -lofvade mig heligt, att jag skulle få behålla detta enda. Och det kallar ni att vara kristen? — Ah kära Milly, invände hon, han är inte långt borta, du kan råka honom snart sagdt lika mycket. Han .är inte längre än på mr Jones plantage här bredvid. Du kan gå och helsa på honom och han kan komma till dig. Och dessutom tyckte du ju inte om den karlen, under hvars uppsigt han stod här, och påstod, att han ständigt bringade honom i förtret. — Miss Harrit, så jag, ni må bedraga er sjelf med de der vackra orden, men ni kan inte bedraga mig, och irnte Vår Herre heller. Ni hvita ha fått makteti på er sida och predika emot oss och fördöma oss med ord ur era biblar. Ni vill inte lära oss att läsa; men jag säger er, att jag skall gå dristeliga fram till Gud och lägga den här saken inför honom. Och fins det någon Gud, så skall jag söka upp honom, och jag vill be honom att döma mellan, oss — 28å som ni behandlat mig! -— sälja mina barn, den ena efter den andra, för att betala för era! — Allt detta sade jag henne, barn. Jag var en stackars okunnig varelse och kände inte Gud, och modershjertat brände i mig som ett glödhett kol. Och när Jag talat ut, vände jag mig om och gick min väg, och hon talade inte mera