Aftonbladet – 29 januari 1857, sida 2

Hampshire. Det är ett fasligt fattigt och ma ert land, med intet annat än stenbundna kulr och ofruktbar jord; och dock tyckes folket der berga sig så väl. De bo i sådans små varma, vackra, renliga, hvita hus. All omkring dem aer så vårdadt och trefligt ut, och dock är deras jord ej hälften så god som vår här nere. Jag försäkrar, somliga af deras egendomar der uppe tycktes ej innehålla annat än bergbackar; och så hafva de vinter nio månader af året, tror jag. Men dessa yankee. män, allting vända de sig till nytta. Om någon af dem har en åker, der ingenting kan växa, säljer han den och får ändå penningar för den; och när de frysa in om vintern, sälja de isen och få penningar för den. De lefva bara på att sälja sina olägenheter. Och vi blifva fattiga genom att bortslösa våra förmåner, sade Clayton. I detta ögonblick hördes ljudet af snabba hästfötter på skogsstigen framför dem, och rätt snart kom Tom Gordon i sigte, åtföljd af en annan ryttare, med hvilken han vårinbegripen i ett lifligt samtal. Det var någonting i denne mans ansigte, som genast vid första anblieken föreföll Nina motbjudande. Han var kortväxt och undersätsigt bygd, men ändock meger; hans drag voro magra och skarpa, bans hår och ögonbryn buskiga och mörka och bildade en egen kontrast till ett par glasaktiga blekblå ögon. Det var någonting i ögats uttryck, som genast frapperade Nina såsom hårdt och kallt. Ehuru mannen var till: det yttre klädd såsom en entleman, hade han dock en anstrykning af åghet, som vid första blicken kunde skönjas, likasom simpelheteniaf ett träslag förråder sig äfven genom den finaste fernissa. God morgon, Ninan, sade hennes bror och höll in sin bäst då han mötte henne, i det hän gaf sin följeslägare ett tecken att äfven