Aftonbladet – 26 januari 1857, sida 3

upderkasia rikets ständers pröining en af Bong! Maj:t utfärdad nådig instruktion, esär denna vore en författoing, som Kongl. Maj:t, på grund af den honom tillkommarde lagatiftningsmakt, eger att ensam utftria. Men det vore just denvna föresisllning talaren önskade skingra. För sin del shsåg ban nemligen det företrädesvis vara af Btor politisk vigt, att rikets ständer noga tillse, huruvida just de författvingar, Kongl. Maj:t på grund af sin ekonomiska lagstiftningsrätt utfärdar, inoehållä någe: som öfverskrider gränsen af denna rätt, för att rikets rtänder i sådän händelse må vidtaga de åtgärder, som kunrea finnas tjemliga för att deri vinna rättalse. Der talare, som öppnade diskussienen (lr Sauvdströmer) hade yttrat; att justitieombudsmanusn, måd ogillaode upptagit de armärkningar, sor af den offentliga pressen blifvit emot dem nya landsböfdingeinstruktioser framstälda. Detta: vore visserligen till en del sant — men den värde talaren hade dererrot med fullkomlig tystord förbigått den emständigheten, att justitieembodsmasxnen gillat just da väsentligaste af pressels anmärkningar, kemligen den oh olagligheten och olämpligheten al den landshöfiingarse tillerkända nys makt att från tjönsteutöfning skilja landssekreterare och landskamrerare. Semme talare har. anmärkt, att: då dsm nya in struktiomen blifvit utfärdad innan: rikets ständer fattat något beslut i afseende å inrättandet. af länsnämder; den ieke heller kunde innehålla någet, som syftade på en kammunallagstiftming, den der ännu ieke fans! Äfven denna anmärkning eger sin riktighet, mes talaren finge erinra, att då en af de vigtigaste kenstitutionvella principer är dan, att rikets båda lagstiftande makter handla i samråd medhvaramdra;: så att ieke den era makten utfärdar:lagar eller författningar; som äre i strid med den andras kända tänkesätt; så hade det äfven varit i sin ordnisg, att regeringen wppskjutit utfärdandet af den nya landshöfdingeiastruktionenr, intilldess Tegerinzen och represeniationen blifvit ense om de nya grunder, hvarpå jänsstyrelstraa borde byggas. Oeh då vid alla de senaste riksdagarne frågsn om:länssämders inrättande rarit å bane samt öfverläggningarne derom. på ett .cka tvetydigt. sätt röjt rikets ständers benägenhet för denna institution, funne, efter talarens tarka,regeringenrs brådska med den nya landshötdingeinstruktionens utfärdande ej sin ursäkt deruti, att rikets ständer ieke blifvit ense om detaljersea för de nya kommunezlanstalterna, utan hade denna omständighet tvärtom bort vara ett skäl att dröja med utfärdandet, helst detta ingalunda kunde sägas vara af något oundvikligt behof påkalladt, intilldess rikets ständer hunnit i denna fråga öfverenskomma. Äfven vid innevarande riksdag hade motioner i detta vigtiga ämne blifvit väckta, för att icke förgäta, at samma tanke offentligen framstäldes redan för 17 år sedan af den höga person, som för mnärvarsnde bekläder deh svenska tronen. Under sådana förhåliånden förefunnos många anledaingar att närmare betänka sig, innan man promulgerede ea insirukti: n, om icke röjer ett spår af syftning att närma sig det mål, hvars uppnående önskas af så många upplysta medborgare. Fr Sandströmer har fästat särdeles vigt vid ett förment förbissende å talarers sida sf de instruktioner, soni gälla för koogl. kammarkollegium och justitiestatsdepartementet, och hvilka skulle innehålla ungefär enahanda stadganden, som landshöfdingeinstruktiomen i afseende på suspensionsrätten öfver dem underordnade tjenstemän: Något sådant förbiseende ville likväl talaren ieke vidgå, emedan detta förhållande vore talarea ganvika väl bekant. Hvad beträffar kollegierna, förefomnes likväl en väsentlig skilnad emellan dessa och en landshöfding; de förra utgjordes af flera personer oeh voro em kollektiv myndighet, som fordori egt till och med dotosrätt öfrer sine tjenstemän. Deasa vore dessutom samtlige sådane, för hvilkas tjensieutöfning kollegiet vore skyldigt ansvara. I denna instruktion anbefaldesi öfrigt tjeniga föreställniegar och varningar, innan suspemsionsåtgärder vidtoges, då deremot landshöfdingeinstruktionens 66 4 ieke omförmäler några grader, utan medgifver landshöfdinger omedelbart rätt att, efter sin personliga uppfattning, d. v. s. när kan anser omständigheterna det påkalla, skilja sind egna ansvariga rådgifväre eeh embetsbiträden från tjensien, utarc annan rannsakning än vid sit knapphändigt kansliförhör och utan anuat vilkor än att landshöfdizges samtidigt dermed remitterar den förmenta försöelses vill åtal. Beträffande ehefernas inom statidepsrie manten rättighet att skilja tjömstemän inom depar-ementet från deras befattningar, så förekommer härvid dels, att föreskrifton i afseende på tidsk, UnÅgt hvilken suspensiogenw skall räcka, är mindre obestämd än i landshöfdisgeiastruktiener, dels äfven den vå entliga omständighetan, att dessa tjenstemän ie: sa DåÅgon sjelfständig verkningskrets än mindre del aga med Gepartemöntsehofen i utöfaingen af statsrådt embetena öller änsvarigheten derför, såsom landssokre:trare och landskamererare i utöfrisgan af Iandeböf dingeembatesa. Talsrew skulle alledes för pin de :.cke hysa några oöfvervinneliga betänkiigheter dervid ast, med undantag för revisionsoch pretokolssekreterare, till och med göra öfrige tjenstemän inom kongl. kansliet amovibla af ministern. Denus ssigt torde tillräckligt bevisa, att han hvarken sige saken ur syrpunkten af någon småaktig pedantish in mindre tänkte på det öde, som möjligen kunnå! hota honom enskilt, om denna prineip varit infört. Talaron upprepade — han bad grefve sLiljenerania om ursåkt för denna sin missfirmelse mot herrå andshöfdingar — att landssekreterare oeh landåkamrerare icke voro landshöfdingens sunderlydardes utan deras kolleger, utam hvilkas biträde och sarhverkan landshöfdingen ieke kunde besluta någontint De vore således närmac:t att jemföra med deparwtmentseheferna i generaltullstyrelsen och fångstyrelsen. Men hitintills hade det åtminstone ieke blifvi. frågasatt, att generaldicektöverne i essä embett -erk, oakttadt de likasom lamishöfdingarne, enssmni: hade beslutanderätt, tillika borde ega rätt att afsätt: eller suspendera sina departementsehefer. Ja, om mar alde exemplet ännu högre upp, så funne man, al: Sverges konung, ehuru hänju eger att allenav styrs riket, likväl ieke ens förbehållit sig rättigheten alt tills vidare. skilja sina rådgifvare från embetets utöfning och ej heller kan sfsätta dem utan ansvarighet af en minister. Landshöfdingarne hafva såledsb, så. till sägandes, fått en vidsträcktare makt öfver sina rådgifvare än konungen sjelf. öfver sina. Herr Sandströmer hade vidare sagt, att det vore helt naturligt, att konungen icke kunde omedelbart ilja underordbade tjenstemän från ut fningen åf ensten, emedan Hans Maj:t ej vore i tillfälle al: omedelbart pröfva derss försummelser. Ganska sant — men just derföre att grundligen icke ens medSsifver konungen någon omedelbar pröfning i detta hänseende, utan öfverlemnar denna åt ransakning och lom, ansåge talaren det vara orimligt att åt en kopunJens ståthållare personligen delegera en sådan omtdelbar pröfningsrätt, allramivst i förhållanden som röra honom enskilt, eller ifråga om så kallad ohör fämhet och vanvördnad. Herr Sandströmer har yttorligare sagt, att det så fligt angripna stadgandet i 66 landshöfdingeinruktionen desto mindre. kunde härleda sig ifrån Ja rån Los herrar landshöfdingar att göra sina me. lo lingar gällande i trots af underordnade tjenst motstånd, som Jandshöfdingen ensam har beslut rätt och således icke .behöfver någon ay makt för ås tt göra sin mening gällande, Detta kunde icke belv stridas, men lika litet kunde det besiridas, att det Ii ofta nog kunde vara både obehagligt, besvärligt och I n pstänkligt. för despotiskt sinnade landshöfdingar mad Ik illtför öfserdrifna inbillningar om sin maktfullkomighet att såsom kontrollanter hafva landss eller landskamrerare, som funne sig befo Dupphörligen göra invändningar mot land. dingens vi:ja samt ait föra dessa till ett protokoll, hvilket itfölide till Kanol Mai:t och iem mn s RR me En Ur fl