Aftonbladet – 24 januari 1857, sida 3

af dertill hörande Töneinkomst, utan att särskilt klagan deröfver föras må. Det torde icke bhöller, fortfor talaren, vara särdeles svårt att inse, det ett sådant stadgande vore alldeles nödvändigt, om ordning och skick uti tjensteudfniog skulle kunna bandhafvas, ty en tjensteman kunde ju begå sådana fel i tjensten, att dess fortfarande uiöfoing icke lämpligen borde honom medgifvas. Vid sådant förhållande hemstälde talaren, huruvida den myndighet, som benämnes konungens befallniogshafvande, skulle vara den enda som saknade en rätt, hvarmed alla de öfriga vore beklädda. Tslaren uppläste derefter det klandrade 1 mom. i 66 landsböfdingeinstruktionen, hvilket han förmente vara fullkomligt öfverensstämmande med hvad i andra instruktioner förekommer. En landshöfding borde väl erhålla samma skydd mot vanvördnadfrån underordnade som andra mindre högt uppsatte embetsmän åtnjuta; ty då det i de flesta embetsverk finnes flera tjenstegrader, kan vanvördnad visas en tjenstenan, som är den felandes förman, ehuru han står ganska lågt i förhållande till verket sjelft. I öfrigt sordåe man noga iakttaga, att vidtagandet af suspensionsåtgärdenh icke är en ovilkorlig följd af åtalet, utan beroende af landshöfdingens särskilta pröfning, buruvida han anser felets beskaffenhet vara sådant att den felaktige, jemte åtalet, tillika bör från tjensiens utöfning skiljas. Detta så häftigt angripna stadgande vore således mindre strängt, än de likariade föreskrifterna i de ofvan omförmälda instruktione: na. Motionären har vidare sagt, att, enligt den nya instruktionen, landshöfdingen vore berättigad att af den obetydligaste anledning, utan all slags undersökning, skilja landtstatstjenstemän från utöfniog af deras befattningar, endast med det vilkor att han amtidigt med suspensionen ställer den felaktige under tilltal. Talaren kunde icke förklara denna uppfattning af instruktionen, då landshöfdingen icke lärer kunna vidtaga en suspensionsåtgärd såsom enskilt person, utan endast i sitt embete ex officio — följaktligen inör protokollet. Hvarje chef, som anser sig böra ställa en tjensteman under tilltal, måste således i första rummet anställa undersökning om det förhållande, som skall åtalas. Skulle han sakna skälig anledning till suspensionsåtgärden, måste väl han, så väl som hvarje annan tjensteman, ansvara för sitt beslut, om det beafinnes obefogadt. Enligt talarens mening bade det varit både olämpligt och obehöfligt stt påpeka alla de fall, då suspensionen borde tillgripas; och satt öfverlemna detta åt landshöfdingens bedömande torde ej vara vådligare, än då man i ganska vigtiga frågor, der personer äro för brott tilltslade, nödgas lemna en vida större latitud åt domaren att bestämma straffet. I öfrigt vore en suspensionsåtgärd alltid så obehaglig och ansvarsfull, att landshöfdiogen icke lärer använda den utom i yttersta nödfall. 2 Motionären söker att injaga farhågor för följdera, som den förmenta maktutvidgningen skulle utöfva på landtståtstjenstemännens ställnivg. Talaren tunde likväl icke fatta, att de genom chefens suspensionsrätt skulle komma i stmre belägenhet. Denna rätt måste tillkomma chefen, emedan det vore stridande snart sagdt emot sundt förnuft att låta en tjensteman, som ställes under tilltal för felaktigt förhållande, blifva i tillfälle att under tiden fortfara med samma felaktighet, som föranledt hans tilltal. Mötionären andrager Vidar, att syftemålet med det ifrågavarande stadgandet tyckes vara det ait tillfredsställa åtrån bos herrar landshöfdingar att göra deras meningar gällande i trots af allt motstånd från de underordnade tjenstemännen. Talaren förmådde icke fatta hvad motionären Lirmed menade. Ty då landshöfdingen vore länsstyrelsens chef och ensam hade beslutanderätt i allt hvad som hörer till denna styrelse, vore det ju ban och ingen annan som egde fatta beslut, hvaraf en gifven följd vore, att om den tjensteman, som bereder och föredrager målen, har en emot landshöfdingens tanke stridande mening, måste ju denna alltid vika för landsböfdingens. Talsren kunde icke inse möjligbeten att omvända förhållandet utan att inrymma äfven beslutanderätten åt den föredragande tjenstemacnen, hvarom likväl icke varit fråga. Och att landshöfdingen sökte göra sin mening gällande vore både hans rätt och plikt och kunde ej benämnas såsom trots,, äfven om den skilde sig ifrån den föredragande tjenstemennens. Af öfriga anmärknivgar uppehöll sig talaren äfven vid den, som blifvit framstäld af justitieombudsmannen dervid, att landsböfdingeinstruktionen lemnar landshöfdingarne rätt att stadga viten äfven i sådana fall, der ansvar icke är i lag bestämdt. Talaren trodde likväl att detta stadgande icke kunde undvaras: Förut har man drifvit den satsen, att landshöfdingarne icke skulle ega rätt att stadga viten, der lagen bestämmer ansvaret; nu yrkar man att deras makt i detta hänseende skall få utöfvas endast vid de fall, då af lag eller ekonomisk författning ansvar finnes stadgadt, men för tillfället behöfver förhöjas. För sin del funne talaren instruktionens nuvarande föreskrift riktig och kunde icke inse den stora vådan af densamma. Man borde ihågkomma, att samma rätt länge varit utöfvad af polismyndigheter och magistrater i städerna, utan att några missbruk deraf försports. I öfrigt voro dylika påbud af så lokal och omvexlande beskaffenhet, att det icke vore möjligt att på förhand derom lagstifta, och således någon annan utväg ej återstår, än att öfverlemna detta åt en högre embetsmyndighet, då det vid något särskilt tillfälle ansågs behöfligt. Deremot ansåg talaren det betänkligt att låta det ankomma på en landshöfding att efter sitt behaz förhöja något i lag utsatt ansvar. I sfseende på öfriga anmärkningar, hvilka talaren ansåg för mindre vigtiga, ville han för närvarande icke uppehålla sig, förmodande att utskottet i allt fall deråt skänkte nödig uppmärksamhet. Landshöfdingen grefve Liljencrhniz, Gustaf, hänförde sig till den föregående talarens öfvertygande framställning om oriktigheten af de grundtankar, hvarpå br Dalmans motion stödjer sig. Grefven ville således endast påpeka några kraftord, dem motionären ofta upprepat och således måste anse särdeles dräpande. Sålunda hade motionären med ett enda penndrag upphöjt landssekreterare och landskamrerare till :andshöfdingarnes kolleger. Deraf skulle således följa, ait landshöfdingen med landssekreteraren i admioistrativa samt landskamreraren i kamerala ärenden skulle utgöra ett kollegium. Men ett sådant skulle, i grefvens tanka, blifva särdeles tupgrodt; ty om den ene säger ja, då den andre säger nej, insåge grefzen icke huru man skulle komma till något beslut. Ett krafiuttryck, som motionären med särdeles försärlek begagnat, vore landshöfdingarnes suveränitet; hvaruti bestode då denna? För det första stöter suveråven på chefen för civildepartementet. Dersmot vore ingenting att anmärka. För det andra lydde suveränerne under vederbörande hbofrätter, och ytterligare bevakas de af justitiekansleren och justitieombudsmannen. Grefven hade sjelf fått erfara denna slags suveränitet; ty derföre att en fånge blifvit hållen i förvar tre dagar längre än vederbort, emedan de honom rörande handlingar kommit att instoppas i ett oriktigt konvolut, hsde suveränen fått betala böter, fångens underhåll och lidande. Vidare tontrolleras suveränen af kammarrätten så noga, att han ej kan afskrifva en tolfskilliog kronoutskylder för någon inhysesman, som lemmnat landet och måhända uppebåller sig på Ceylon eller Nova Zembla; så kommer kammarkollegium, hvilket ofta upphäfver suveränens beslut; statskontoret, som till och med eger rätt att ålägga suveränen viten; fångstyrelsen, utan samråd med hvilket embetsverk landshöfdingen icke kunde tilisätta en fångknoekt; öfverintendentsembetet, utan hvars tillstånd landsböfdingarne icke nm mä,