Aftonbladet – 24 januari 1857, sida 3

yrkligt hänseende mindre lämplig, enär mycket, som af predikanten kunde och borde sägas inför en samling af krigsmän, icke väl lämpade sig för en föramling i vanlig mening. Samma utstotts betänkande n:r 11, som afstyrker 2 af Olof Olsson i Oisäterstorp väckt motion, att rördringsvgäfe, för vinnande af verkställighet å ut!ag, skulle ega rätt ingifva dem till iänsmännen, olef återremitteradt. Ola Månsson, David Audersson, Nils Svenssön från Skåne, Medin Nils Larsson, And. Ersson från Elfsborgs 14n, Bjerkaoder, Jonas Ande:sson från Östergötland, Olaus Erikison, Lekberg Jöns PersSon, Erik Ersson från Gefleborgs län ochÖstman salsde alla för åtierremissen, ehuru på något afvikande grunder. 4 Debatten på riddarhuset angående landshöfdingeinstruktionen. Sedan redaktionen meddelat den af hr W. F. Dalman väckta motionen angående ändringar i den nya landshöfdingeinstruktionen, anse vi ovälden kräfva att vi jemväl lemna allmänheten del af. det försvar för ssmma författning, som bhfvit af-herrar landshöfdinar på riddarhuset anfördt, jemte derpå följande replik f motionären. Vi införa derföre bär nedan debatten i ämnet: Herr landshöfdingen Sandströmer: Då på sätt jemväl i motionens inledning antyddes man sökt uppväcka ett allmänt sorl öfver den ifrågavarande instruktionen, såsom ät landshöfdingar inrymmande en större maktfullkomlighet än den de tillförne egt och som hittills i Sverge varit okänd, hade talaren, som något närmare känner denna sak, trott det vara skäl begagna tillfället att derom lemna de upplysningar, som kunde finnas nödiga. Motionären säger först, att instruktionens syftemål synes vara ait åt lands höfdingarne gifva en ännu vidsträcktare myndighet in förr. Talaren fann likväl icke detta vara händelsen mer än i några få fall. Och cå motionären till stöd för sin åsigt bland annat åberopat rikets ständers justitieombudsmans omdöme om den nya instrokiionen, begärde han få uppläsa något af hvad samme embetsman, efter att hafva framstält några mindre väsentliga anmärkningar mot instruktionen, yttrat: Deremot., säger justitieombudsmanen, har jag funnit vissa obefogade anmärkningar vara utaf publicister med mycket eftertryck framhållna och iwroligen, såsom icke vederlagda, ej saknande inflytelse på mängdens tänkesätt. Dertill hörer föregifvandet om landshöfdingarnes i allmänhet förökade makt och förmenta suveränitet öfver de tjenstemän; som jemte dem utgöra konungens befallningsbafvande. Man hade stödt detta föregifvande på den förutsättningen, att nämde tjenstemän skulle förut egt något för landshöfdingens verksamhet hinderligt veto, såsom att landskamrerare kunnat vägra att kontrasignera anordningar, eller landträntmästare att vägra utbetala auordnade summor; och att sådan vägran nu icke mer skall ega rum, har man framstält så som en införd nyhet. Ingeoting är likväl säkrare än att landshöfdingarne härutinnan alltid egt hvarken större eller mindre makt än dem ännu tillkommer, och att landskamrerares eller landssekretersres protest aldrig upp häft giltigheten af landshöfdingens beslut. Sådant vore justitieombudsmannens omdöme om tendensen i instruktionen. Motionären säger vidare, att den utsträckta makt, som vore landshöfdiogarne tillerkänd, skulle stå i strid med den opinion rikets ständer uttalat i afseende på länsnämders inrättande såsom en representation inom länet, hvars tanke landshöfdinsen borde inhämta. Talaren skattade ganska högt en utvidgad kommunslanda, men det torde ej vara obekant att något resultst i afseende på länsnämders inrättande ännu icke vunnits; och då Kongl. Maj: skulle utfärda ny instruktion för landtstaten, kunde han således icke lämpa föreskrifterna efter instruktioner som icke finnas. -Om deremot länsnämdernas organisation förr eller senare komme till stånd, blefve det då både i sin ordning och ganska Jätt att brings tandshöfdiogeinstruktionen i öfverensstämmelse med de stadganden, som för reglerandet af länsnämderna: verksamhet blefve erforderliga. Motionären yttrar, att han i främsta rummet ville fasta sig vid de delar af den nya instruktionen som handla om landshöfdingarnes myndighet öfver både sina underordnade och sina egne kolleger i embetet och dervid anmärka hurusom landshöfd:ngarnes otillsörliga makt skulle bestå deruti, att de egde rättighet art, tillika med väckande af åtal för tjenstefel. -uspendera tjenstemännen från embetets utöfning hvilket ban fann omedelbart stridande mot 36 reseringsformen. För hvar och en, som ville något närmare öfversäga detta grunilagsstadgande, torde det dock vars ätt att finna att dermed afses icke annat än att de leri omförmälde tjenstemän icke kunna -afsättas utar !aga ransakning och dom. Men i det klånsrade stadgandet af instrukt:onen vore icke fråga om afsättoing, icke en gång om suspension i den bemärkelse detta ord vanligen eger, eller såsom en bestraffning utan der vore blott fråga om vidtagande af den åtgärd, att, då någon af lacdtstatens tjenstemän be funnes hafva uppfört sig så, att det fel som ådrage; honom åtal är af den beskafferhet, att hän icke kar under tiden för åtalets utförande i tjenstens utöfning fortfara, landshöfdingen eger att under samma tid honom derifrån skilja. Motionären anmärker, att, då icke ens konunger kan omedelbart skilja en icke — förtroendeembetsmar från tjenstens utöfning, sådant ännu mindre bör vars tillåtet för en underordnad embetsmyndighet. Att så ej kan ske vore ganska naturligt, enär en sådar fråga icke kunde blifva föremål för Kongl. Maj:t: omedelbara pröfning. Det vors således blott der embstsmyndighet, som kommer i tillfälle att erfars det en tjensteman så förgått sig att han derför bö: ätalas, som tillika eger omedelbart pröfva, hvilker åtgärd, med anledning af tjenstemannens förhållande genast bör vidtagas. Mea då man så mycket fästs sig vid suspensionsråttens öfverlåtelse åt landshöfdin garne, att man förmenar densamma innebära ingenting mindre än en kränkning af sjelfra grundlagen så hade man belt och hållet förbisett att det fi flera instruktioner för embetsverk, rom innehå snart sagdt detsamma som den så skärpt klandrade t i landshöfdingeinstruktionen. Talaren citerade i sådant hänseende 2 mom. i 294 af 1838 års instruktion för kammarkollggium, enligt hvilken ordinarie tjensteman, som i tjensten antivgen beträdes med förseelse, eler emot förman visar vanvördnad, eller brister i lydnad, kunde af kollsgium efter omständigheterna varnas eller fällas til: böter, svarande mot en månads lön, eller högst på trenne månader från tjenat och lön suspenderas; och när sådant skett, utan att den felaktige deraf låtit sig rätta eller då felet funnes vara af svirare beskaffenhet, egde kollegium förordna laga åtal inför Svea hofrätt, hvarvid kollegium kunde från tjensten: utöfning skilja en sådan under tilltal stäld tjensteman, intilidess öfver honom genom laga kraftvunnet beslut dömåt bl:fvit; och komme vader tiden hans löneinkomster att innehållas. Enahanda stadgande förekommer i flera andre instruktioner, bland anoat i den för justitiedepartementet sf den 3 Juli 1840, hvars 195 inoehåller, at: om embetsoch tjensteman inom departementet beträdes med fal eler försammelse i tjensten, han för sådan försgelse, då den är af mindre svår beskaffenhet, bör af justitiestatsministern erhålla tjenli ställning ; ter han sig deraf ej rätta, eler begir han fel eller försummelse af svårare beskaffenbet, eller visar vanvördnad mat förman celler mot hocon brister i lydnad i tjensten, eger justitie t att den felaktige vid kanslirätten i 1-g taia. Då remiss till åtal sker a ter: ordning till mar dat nå