Aftonbladet – 23 januari 1857, sida 2

Brödprisfrågan. Vi meddela nu här nedan den utlofvade ressumen af de anmärkningar hufvudstadens bagaresocietet afgivit med anledning af den öfverståthållareembetets skrifvelse vi i gårdagbladet införde. Bagaresocietetens anmärkningar vid öfverståthållareembetets förslag om ytterligare så kallade kontroller å de burskapsegande bagarnes brödförsäljning börjar med den upplysningen, att det är kommerskollegium som delgifvit bagarne dei af öfverståthållareembetets förslag. Derefter framställes hurusom under den tid af snart 10 år, som förflutit sedan brödtaxeväsendet upphörde, invånarnes behof af bröd blifvit regelbundet och i lugn uppfyldt till pris, som bagarne anse ha varit hvarken så ombytliga eiler så höga, som de skulle ha varit under ett taxesystem. Ett oskäligt hgt pris har förekommits genom fri täflan, till hvilken nyligen äfven utlädnningen blifvit inlåten, sedan det blifvit medgifvet att till riket fritt införa bröd. 8kyldighet att ansvara för tillräcklig tillgång på bröd kan finnas endast under motsvarande rättighet att uteslutande få tillverka och försälja sådant; men omständigheter kunna inträffa, då monopolieinnehafvare icke kunna fullgöra denna skyldighet, åtminstone icke till pris, hvarmed allmänheten är belåten. För att då hvarken uppreta folket eller ruinera monopolisterna tillgripes den förtviflade utvägen att nedhålla priserna genom tillskott af allmänna medel, en utväg som, använd i Paris och Seinedepartementet de senare åren, slagit så ut, att staten fått vidkännas en utgift af 35 francs 72 centimer till hvarje persons brödföda, eller inemot 50 millioner francs tillsammans. Här torde icke finnas utsigt att kunna genom dylika medel afbjelpa de af höga spanmålspris härflytande svårigheter; och således bör man utan tvifvel söka undvika allt, som kunde ingifva arbetsklassen den tro, att det finnes något skäligt anspråk på bröd till visst pris, eller att den förnödenhetsartikeln mindre än någon annan beror af råämnenas befintlighet och pris. Öfverståthållareembetets förslag innebär ett frö till den inbillning hos den stora allmänheten, att oftentliga myndigheter hafva i sin hand en närmare kontroll öfver de pris, hvartill bagare försälja brödet; och en sådan inbillning måste alstra anspråk, dem man icke är i ständ att tillfredsställa. Tills vidare har väl öfverstithållareembetet ieke begärt att få sätta taxa på brödet; men nog är dock begärdt för att hos den mindre pröfvande allmänheten väeka tanken på ett slags oficiel egenskap hos de taxor, dem bageriidkarne, enligt kungörelsen den 20 Maj 1847, äro förbundne att sjelfve uppgöra oeh i sina försäljaingsbodar hålla för allmänheten tillgängliga. Till hvilket annat ändamål, utom framkallandet af en sådan tanke, skulle väl stadgandet om prisuppgifters ingifvande till polismyndigheten tjena? Har polismakten icke rätt till ändring i bagarens prissättning, så finnes knappast annan bevekelsegrund för förslaget än nyfikenhet; men äfven den kan tillfredsställas på det sätt, att polisbetjeningen tar kännedom om de i bodarne uppslagna priskuranterna. Dessutom är det ingalunda otänkbart, icke heller exempellöst, att en under vissa inskränkningar och förbehåll vuanen makt att blanda sig uti andras angelägenheter och företag småningom vidgas och undantränger de inskränkande förbehållen. Hvarföre icke äfven påbjuda att spanmälshandlaren, viktualiehandlaren m. fl. måste till polisen uppgifva de pris, hvartill de försälja sina varor? Någon särskild a0ledning, hvarföre denna skyldighet skall åligga bagaren, finnes icke, sedan hans handtering blifvit lika fri oeh alla förmånsrättigheter beröfvad, som något annat yrke. Den kontroll, man söker mot hans prisstegringar, utöfver hvad kan vara skäligt, ligger i den oinskränkta frihet hvarje man eller qvinna, inom och utom staden, eger att tillverka och oftentligen försälja bröd. Är den kontrollen otillräeklig mot honom, så är densamma otillräcklig mot hvarje annan näringsidkare; och likväl påtänkes en dylik endast mot honom. Man synes ieke förmå tänka sig in i det nya förhållande, som uppstått genom yrkets frigifvande, eller glömma det gamla, då bagaren, likasom slagtaren och bryggaren, icke ansågs såsom egentlig näringsidkare, utan snarare som en entreprenör för stadens furnering med ett oumbärligt lifsmedel. Han fick leveransen med den förmånen, att han skulle vara ensam derom, och mot förbindelse att sälja till visst pris. Onus och förmänen motsvari . . B Nar Arandrar. förmånen alt orbjuda ; och huru då fordra det deremot svarande onus. Vore man konborde man åtminstone vilja utsträcka oseqvent, så till hvilka förmånen är utsträokt, nus till alla dem, t . Pn nemligen hvarje man och qvinna i Sverge, och icke blott det, utan hvarje utländsk brödtillverkare, som hugfälles att hitsända bakadt bröd. Detta har man emellertid icke tilltrott sig föreslå. . Tvång att under en bestämd tid bibehålla samma pris skall, så länge handteringens frihet finnes, kunna föranleda stora förluster för bagarne i allmänhet och ofta undergång för ieke få; och derpå kan ej heller allmänheten i Jängden vinna. De flesta bagare sakna tillräckliga kapital eller förråd, för att så länge som en månad kunna fortsätta rörelsen, utan att inköpa råämnen ; nybegynnare eller mindre förmögne upphandla nästan dagligen säd af spanmålshandlaren, mjöl af mjölhandlaren, smör af hökaren 0. 8. v. Om nu konjunkturen skulle, just vid början af en månad, i hast uppjaga prisen på dessa ingredienser i brödet, så kunde en mindre bemedlad bagare lätt vara ruinerad före nästa månads ingång, om han envisades att vidhälla rörelsen och sälja brödet under hyad det kostar honom sjelf; och upphörde han, så kunde ban äfven då lida svår skada genom tvånget att underhålla folk, som han legt, De mera bemedlade Ster