Aftonbladet – 21 januari 1857, sida 1

STOCKHOLM, den 21 Jän, Bref från Danmark. . Köpenhamn den 16 Jans Ministerens ställning bar i den sista veckan varit mer än eljest kritisk och är det ännu, om in man icke, strängt taget, kan säga, att någon kris, är förhanden i den mening man verkligen tager detta ord. Det är detta tillstönd, obehagligt i hvad fa!l som helst, der marken gungar under en för hvarje steg man tager, utan att man precist faller ner deri, och der liksom ett beriligt försåt, den falska Ran hvarje ögonblick oroar ens eljest krya sjelfbelåtenhet. Anledningen är denna gång den inom riksiagen plötsligt yppade betänkligheten att gå ia på ministårens vissa egendomliga åsigter rörande: finanslagstiftningen. — Det var från början Monrad, hvilken, alltid förargligt mån om att hålla på hvarje skrifvet och sanktioneradt jota och obeveklig i frågan om ett strängt vindicerande af hvarje formel rätt, väckte ovädret och satte riksdagens lifsandar I sörelse med afseende på fegeringens behandling af den finansiella frågan i vissa delar; men inom: finansutskottet har sedan dess uppstält sig en ännu långt mera betänklig opposition mot ministeren, hvilken opposition i realiteten gått vida längre, än Monrad väl för sin del afsett, och hvarigenom saken på sätt och vis blifvit satt på spetsen. Folkthinget förehar i dessa dagar budgeten till behandling, de egentliga kinkigheterna skola icke länge dröja att förekomma, och ni skall så:unda. sna:i nog: få. tillfälle till att erfara huru saken utvecklar sig. I sjelfva verket gäller det principfrågor ef sldra största betydelse och prejudikater af afsörande vigt. Det låter sig icke bestrida, att regeringen i det hela taget ådagalagt en rätt vädlig benägenhet, att med: afseende på finanserna ställa sig utanför riksdagens ressort, besagnande sig för ändamålet af den konusion helstatsförfattningen äfven härutinnan istadkommit och hjelpande sig i nödfall fram ned en sofistisk förtolkningskonst, hvilken i nycket påminner om det salig Örsted-HansenSponneckska ministeriet, ett föredöme af tämigen dålig klang. Regeringens äflan i denna ak går klarligen ut på att behändigt undanlraga sig den ansvarighet, hvilken dock nästan företrädesvis, hvad rikets finanser angör, yckes vara ett alldeles oundgängligt attribut ill en konstitutionel statsförfattning. Hela rerlden är väl af denna senare mening, men ar Andre har sina egna idger, såsom nogamt kändt är, och hr Krisger är ej heller tldeles utav. H. exc. Krieger, hvsrs duglig!et i många afeeenden jag lemnar alldeles bestridd, och hvars användbarhet hittills viat sig ganska mångsidig, står likväl som tatsman i bögre mening, framför allt som