Aftonbladet – 20 januari 1857, sida 2

— — Göteborgs Handelstidning meddelar som e:t drag af rättskänsla från norsk sida, som förtjenar erkännande, följande ur Sarpsborgs tidning hämtade berättelse med bifogade reflexioner: Den 17 sistlidoe December vid middagstiden var i Sarpsborg en drucken svensk arbetare i sällskap med trenne andra personer, norrmän, som höllo på att uppgöra köp med honom om hans goda nya kläder, och att, som det synes, få anledning att visitera hans fickor efter pengar, lockade de honom med sig till en gångstig, som leder från öfre staden till Sarp. På ett afstånd af 5 å 700 alnar från närmaste bostad, uti en däld, öfverföllo de svensken med hugg och slag samt sparkningar, drogo af honom hans jernskodda stöflor och slogo honom dermed intilldess, som en af förbrytarne sedan erkände, man antog honom vara död, hvarefter de afdrogo kläderna och läto honom ligga. De trenne norrmännen begåfvo sig derefter till staden, hvarest den ene af dem försålde de röfvade sakerna. Den misshandlade svensken varseblefs händelsevis af några andra arbetare, och blef af dem i medvetslöst tillstånd förd till ett hus, der hab nu ligger under läkarevård och är på bättringsvägen; dock har läkaren ännu icke ansett sig kunna bestämma, huruvida våldet kan niedföra döden. De tre norrmännen, som sanima och påföljande dag blefvo gripue, nekade hvar för sig att ha misshandlat svensken, men skyllde på hvarandra inbördes och att de endast hade varit närvarande vid missbandlingen, likasom en var ibesittning af något den röfvades tillhörighet. Allatre ha varit straffade dels för tjufveri, dels för röfveri och slagsmål. Månne icke, frågar den norska tidningen, slutet af denna ohyggliga historia efter vanligheten blir en hederlig räkning på Lege och Sygepleies, som äf den svenska soeken, i hvilken den röfvade arbetaren är född, från norsk sida utfordras? Rättänkande norrmän borde icke förundra sig öfver, att man å svenska sidan med ovilja betraktar svenska arbetares utvandringar till Norge: Skulle förhållandet vara motsatt, eller att norska kommunerna finge vidkännas de förluster och prejerier från Sverge, som af utvandringen till Norge nu träffar de svenska från norska sidan, äro vi fullt öfvertygade, att norska regeringen, (som framför den svenska har den förtjensten, att sätta eget lands fördelar i första rummet och främmandes i det andra) långt före detta satt en gräns för dylikt oskick.