Aftonbladet – 19 januari 1857, sida 2

Det är följden af att förnämt folk gifter sig med det der fattiga hvita patrasket! Har aldrig kunnat lida — nej, aldrig!Ahl hör bara — mitt arma lilla lam! Det kan ta bjertat ur bröstet att bara höra henne., Då nu rörandet och blandningen voro fullbordade och i hans smak lyckade, gick han fram till den sjuka och började med öfvertalande röst — Så ja, miss Sue, så ja! Ni är ju rakt förbi. Och ingen under är det, med den der lille dugtiga skälmen, som suger ut er! Gud fröjde hans unga själ, han tar sig i vigten för hvar enda vecka; ban vore god för att rent af göra kål på sin mammy till. slut. Så ja, tag nu en liten klunk af det hör — bara en endaste liten klunk — att rg upp er med och sätta en smula lif i er; och sen så har jag i sinnet att steka upp en liten bit : Så ja, så ja, fattiga lilla af kycklingen åt er. 53 J8, ogiftån h laml sade han, i det han sakta tog ifrån henke barnet och lade sin arm under hennes huf. vudkudde. Jag är hiskeligt stark i ryggen. Min arm är läng och kraftig, och jag skall resa er upp som ett inte, ska ni fåse. Drick nu några klunkar och skölj ned bekymren. Jag tänker den gode Herren: der uppe ser nog ros till oss alla och sätter oss på grön qvist igen. ? Den sjuka, som tycktes utmattad af det känsloutbrott, hvaråt hon öfverlemnat sig, lydde mekaniskt en röst, vid hvilken hon alltid varit van, och drack ifrigt med feberns brännande törst; och när hon slutat, slog hon båda armarne kring halsen på den trogne sjukvaktaren. O,iTiff, Tiff! Stackars gamle, svarte, trogne Tiff! Hvad skulle det blifvit af mig utan dig? Så sjuk som j.g varit, så svag och så öfvergifven: Men Tiff; du skall snart ej mera behöfva tänka för mig. Jag känner i qväll, att jag ej har långt qvar att lefva, och jag har