Aftonbladet – 19 januari 1857, sida 2

MUSIK. Fänrik Ståls Sägner af J. L. Runeberg, satta i musik af A. F. Lindblad, 4 häften. Denna titel prydes af tvenne, hvart och ett i sitt slag, de utmärktaste namn norden för närvarande har att uppvisa. Ty lika oemotsägligt som det väl är att Runeberg är nordens nu lefvande störste skald, lika villigt: måste erkännas, att den enkla visan hos oss i A. F. Lindblad funnit en representant; som utlandet haft och i synnerhet har allt skäl att afundas oss. När tvenne sådana män, såsom nu skett, förena sig till en gemensam konstproduktion, hade man rätt att vänta ett betydande resultat; och i sanning, hvad som kunnat musikaliskt göras af dessa, enligt vår åsigt, ofta för musikalisk behandling motsträfviga Sägner,, har hr Lindblad, och sär kerligen bättre än de flesta andra, gjort, om han ock derigenom icke kunnat annat än stadfästa ref. iden öfvertygelsen, det flera af dessa poesier knappast, och icke utan uppgifvande af deras dramatiska element å ena sidan, och det musikaliskt formella å den andra, äro möjliga att sätta i musik. Se här skälen för detta vårt påstående. För att gifva ett motsvarande musikaliskt uttryck åt de ofta vexlande situationerna i flera af dessa stycken, och bland hvilka vi företrädesvis vilja nämna Döbeln vid Jutas och Sven Dufvan, hade dessa antingen bort genomkomponeras, eller också, såsom förf. för en gång i Sven Dufva angifvit, åtminstone delvis. undergå en olika musikalisk behan1l1ling. Det förra kunde icke, och förnämligast i anseende till dessa styckens längd, ega rum, och i senare afseendet uppstå, såsons man vid nogare eftersinnande skall finna, formella svårigheter af den art, att de äro nästan oöfvervinneliga. Det återstår alltså blott det af hr Lindblad begagnade kompositionssättet; nemligen att egentligen blott komponera en sirof och låta de andra reciteras på samma melodi. Då likväl innehållet i poesien ofta vexlsr, under det det musikaliska innehållet ständigt förblifver detsamma, inses lätt, att motsägelser i text och musik måste uppkomma, dem äfven den ypperligaste deklamation icke förmår undanrödja. I de stycken, der blott skildringar af personligheter förekomma, och det dramatiska. elementet träder i bakgrunden, är musiken deremot mycket lämplig, ehuru äfven här understundom missförhållanden äro svåra att undvika. Detta om sjelfva. idn att komponera musik till ,Fänrik Ståls Sägner i deras helhet. Hvad åter utförandet beträffar, så måste åt detsamma i de flesta fall skänkas obetingadt loford. Med den klarhet och enkelhet i framställning, som är hr L. så egen, har han förbundit en orubblig konseqvers i det musikaliska behandlingssättet, hvarjemte han mästerligt förstått auslå den berättande ton, som betingas af texten. Nytt i melodiskt eller harmoniskt hänseende har han väl, strängt taget, i detta arbete icke gifvit oss, och detta var måhända till en del oförenligt med det nödvändiga populära framställningssättet; Melodierna smyga sig vackert och naturligt till orden och fästa sig utan svårighet i minnet; hvilket senare här vid lag uppenbarligen är en stor förtjenst. Till stöd för vårt ofvan angifna yttrande, att musiken till dessa poesier, i den form hvari den nu blifvit stöpt, är vida lämpligare, ju mindre dramatiskt ämnet är, må anföras, stt de egentliga karaktersstyckena, sådana som Veteranen, Torpfliekan, De båda dragonerna, Kulneff, Otto v. Freandt. m. fl, stå framom de öfriga i uppfinning, vare sig att denna yttrar sig i melodien, eller i det kerakteristiskt målande pianoackompagnementet. Högst ypperliga bilder gifver oss hr L. i synnerhet af Veteranen, Kulnef, De båda Dragonerna och Fieandt, och dessa komiositioner gälla för oss sårom de utmärktaste i hela samlingen.