Aftonbladet – 19 januari 1857, sida 2

Ack ja! här äro de. Skönt! Jag hölls just med att koka henne litet t6, för att pigga upp henne en smula, och nu ska jag slå i aldrig så litet af det här, så blir det så mycket dess -bättre. Gå ni in nu, käraste miss Famny, och prata om litet med er stackars mammy, så ska jag plocka upp litet tyre här omkring, att hjelpa upp elden med. Massa Teddy ska no bli hakeligt glad att ni kommit hem. Och ni har väl nån smul med er åt honom också. Flickan smög sig in i stugan och lutade sig öfver bädden, hvarest modren låg. Moder, jag är hemma, sade hon sakta. Den stackars svaga, sjuka varelsen tycktes befinna sig i en af dessa lifvets hjelplösa stunder, då bedröfvelsens svallvåg slår samman öfver själen i höga bränningar; och medan den lille nykomlingen låg blindt sökande och famlande med de små händerna vid hennes bröst, hade hon dragit det slitna täcket öfver hufvudet och skakade nu hela sängen med sina våldsamma snyftningar. Moder, moder, kära modsr! sade barnet, sakta läggande sin hand på täcket. Bort, bort barn! O hvad jag önskar jag aldrig varit född! Och att du aldrig varit född, och icke heller Teddy, och icke heller den här lilla stackarn! Det är bara sorg och bekymmer med alltsammans. Fanny, gift dig aldrig! Kom ihåg det. z Barnet stod förskräckt bredvid sängen, ull dan Tiff, som sakta lagt ifrån sig en handfull tyrstickor bredvid spiseln, lyft al grytan, nu ifrigt rörde och blandade till OVE da gammal spräckt pare Jann då det han rörde, tycktes en hemlig vrede sjuda upp inom hans vanligen så lugna sinne, ty ag utbröt allt emellanåt i korta. fnysfilnigar och grymtningar, uttryckande den högsta grad af missnöje, medan han mumlade för sig sjelf: