Aftonbladet – 17 januari 1857, sida 2

(Insändt.) Svenska Tidningen har berättat något, hvarom åtminstone insändaren äldrig förr hört talas, oaktadt äfven han var en ibland dem som bevistade framlidne presidenten von Hartmansdorfts begrafning, att nemligen åtskilliga glåpord och smädelser, skulle vid aämde tillfälle hafva, i och utom kyrkan, utkastats om den aflidne mannen m. m. Insändaren vågar visst icke förneka uppgiftens sanningsenlighet då den för sig har en så vördnadsvärd auktoritet som Svenska tidningen. Hvad han deremot helt och hållet bestrider är den förträfflige sagesmannen påstående, att de ifrågavarande glåporden; haft eller rimligen kunnat hafva något sammanhäng med de liberala tidningarnes föregående omdömen angående hr von Hartmansdorff; likasom det är en komplett: dikt, att åtminstone de bättre tidningarne — och några andra läser icke insändaren — hade någon del i stenkastningen mot fönstren i det hus hr von Hartmansdorff bebodde 1848. Enligt polisprotokollen öfver 1848 års händelser var det nemligen hufvudsakligen handtverksklassernas lärlingar, som deri spelte hufvudrolen, och dessa hade väl minst att beklaga sig öfver hr von Hartmansdorff, såsom en af de mest ifriga och nitiska förfäktare af skrån, hvilka, som man minnes, ännu den tiden voro handtverkarnes helgedom. Det är således ännu en gåta hvarföre prohibitionisterna och deras handtlangare änsågos stå 1 spetsen för rörelserna emot hr von Hartmansdorff, äötminstone att döma efter glåporden, som fäldes af den utanför agerande pojkhopen. I öfrigt synes det insändaren temmeligen oförsigtigt af presidenten von Hartmansdorffs officiella loftalare, hvars akademiska vältalighet vid den aflidnes graf tillika var så totalt misslyckad, att nödvändigt vilja frammana gamla minnen rörande denne mans politiska letnad. En sådan utmaning skulle verkligen kunna frarokalla en antikritik, som visade äfven båksidan af medaljen. Man skulle då bland annat vilja fråga den exklursive panegyristen: Hvad uträttade hr von Hartmansdorff under sin långa inflytelserika politiska bana? Lyckades han tillvägabringa något enda framsteg, någon enda nyttig reform, hvaraf framtiden kan hafva gagn? Arbetade han för någon enda stor id6, som inskrifver hans namn bland statens eller mersklighetens förste? Var det för fribeten han stridde el ler för ståndsoch skrå-intressena? Har han efterlemnat ett enda arbete, som verkligen: sprider ett klarare ljus eller inrymmer ett vidsträcktare område åt det ämne han behandlade? o. s. v. Besvarandet af dessa frågor kunde blifva värdiga prisämnen för några af de många utmärkta författare, som Svenska: Tidningen påstår vara stälda till hennes disposition. . Men dessa frågor må besvaras hur som helst, så skall detta dock icke jäfva det omdöme öfver den aflidne, att had var en sällsynt fast politisk karakter och en aktningsbjudande personlighet, utrustad med ovanliga kunskaper och en lika ovanlig arbetsförmåga och ihärdighet samt i sitt hjerta en varm fosterlandsvän, med ett ord, just en sådan man som Aftonbladet tecknat honom. Men derifrån är det långt till åpotbeos eller ens till kanonisering.