Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 3

ögonblick banande sig en väg genomvatt kasta en mängd olyckliga till marken. Men snart slöt massan sig ånyo lika tät, lika böljande och utstötande de mest genomträngande jemmerrop i kulregnet ; det hela erbjudande ett skådespel, väl egnadt att för evigt göra minnet af detta vansinniga fälttåg förhatligt och afskyvärdt. Den ädle general Eblå, hvars hjerta sönderslets af denna förfärliga anblick, bjöd förgäfves till att bringa någon ordning bland enna massa. Tagande plats vid öppningen till broarne, försökte han att tala till massan, för att sålunda kunna lösgöra de närmaste ur trängseln och underlätta deras öfvergång, men det var endast med bajonetten som man kunde göra sig hörd och lösryckande några stackars qvinnor, barn och sårade, lyckades föra dem fram till broingången. Detta motstånd, som man af öfverdrifven rädsla gjorde mot hvarandra, blef tyvärr orsaken till att endast hälften af alla dem, som kunnat komma öfver broarne, lyckades passera dem. :Många kastade sig, för att undgå trängseln, i vattnet, och andra, som blifvit join dit af den påträngande massan, försökte att simmande uppnå den andråä stranden och drunknade. Andra, som försökte att gå öfver på isen; sönderbröto den genom sin tyngd, flöto några minuter ofvanpå och bortfördes sedan af strömmen. Sedan denna förfärliga trängsel varat hela dagen, blef den, långt ifrån att minskas, endast allt värre med hvarje ny vändning i den strid, hvilken nu som bäst pågick emellan Victor och Wittgenstein. Victor, som under denna dag utvecklat det vackraste mod, seende sig nära att blifva kringgången på sin högra flank, en händelse som skulle medfört en gräslig katastrot vid broarne, beslöt att våga ett ursinnigt angrepp mot fiendens center. Han kastade först en kolonn infanteri i ravinen, under det ätt general Fournier till venster förnyade ett lifligt kavallerianfall. Mottagna med en fruktansvärd eld från öfver fyrtio kanongap; spridde sig våra infanterister i ravinens småskog, dock utan att fly, utbredde sig i tiraljörkedja, och lyckades slutligen att vinna terräng på ryssarne. Begagnände sig af denna gynsamma omständighet lät marskalk Victor en ny kolonn anrycka, hvilken störtade ned i ravinen och sedan, utan att brytas, uppsteg på den motsatta kanten, angrep den ryska linien ochl tvingade den att draga sig tillbaka. I samma ögonblick gjorde general! Fournier ännu ) ett kavallerianfall, som understödde denna rö1. relse och gjorde den afgörande. Det tillbakadrifna ryska artilleriet upphörde nu att med sina kulor sprida oordning och förvirring på broarne. Men general Diebitseh ville ej anse sig för slagen, ordnade på nytt sin linie, tre gånger starkare än vår, gjorde derefter ett nytt anfall och tvang oss att draga oss tillbaka igen på andra sidan ravinen, som förblef gränslinien emellan de begge armeerna. Natten inbröt nu lyckligtvis och åtskilde de uttröttade motståndarne. Af 7 å 800 hästar hade general Fournier knapt 30) i behåll, och af marskalk Victors 8 å 9000 infanterister återstodo ej en gång 5000; men af alla dessa tappra, holländare, badensare och i synnerhet polackar, hvilka alla uppoffrat sig, och af hvilka ett stort antal endast voro sårade och följaktligen borde kunnat räddas, hade man den sorgen att nödgas tillstå för hvarandra, att ingen enda kunde upptagas i brist på transportmedel. Ryssarne, 80:a i större massa vart utsatta för vårt. artilleri, hade förlorat 6 å 7000 man. Denna dubbla airid på Beresinas begge stränder hade således kostat fienden 10 å 11.000 man, oberäknadt de 3000 fångarne som general Doumerce tsgit. Men ryssarnes särade voro räddade, våra deremot på förhand offrade, och detta öv väntade äfven de trainörer, som man måste uppgifva allt hopp om att i bebör g tid få öfver floden. Den inbrytande natten spred litet lugn och stillhet öfver detta slagtningens och förvirringens hemska fält. Ehuru vi med knapp nöd undgått en : förfärlig olycka och endast genom ett slags mirakel — ty man bade nödgats passera en till hälften tillfrusen flod (hvilket var det sämsta af da tillstånd hvari den kunde befinna sig) — och ehuru vi ännu hade eftertrafven af vår kolonn i handgemäng med fienden, erforo vi dock känslan af en verklig triumf, då vi lyckats draga oss undan trenne förföljande ermger, Denna värtriumf var visserligen blodig, amärtsam och köpt med de grymmaste offer, men det var icke desto mindre en triumf, och dertill ea bland de ärofullast? som vår historia har att uppvisa, ty de 28,000 man, som sålunda på ömse sidor om en flod stredo not 72:000, hade afla bört kunna tagas till sista man. Vårvolycka, sådan den var, var således att betrakta som ett verkligt Under; och armån kände det, och till poh ined i Öerna olycka, hvars förloäter imateriolt hänsesöde vi delade med tystare, trod: de Napoleon sig återfinna sitt ödes, om också sj sin makts storhet. Följarde dagen måste man likväl åter börja, ej att draga sig tillbaka, men ätt fly. Man måäte rycka ur fiendens händer de 5000 man, som ännu återstodo marskalk Victor, jemte hang artilleri och parker, samt 53 många som möjligt af de olycklige, hvilka araktlåtit att använda de föregående dagarne ill att gå öfver broarne. Napoleon befalde Victor att under aftonen och natten begifva ig öfver till Beresinas högra strand och att lit medtaga sitt artilleri och ett så stort anal som möjligt utaf den obeväpnade hopen, JOm ännu var qvar på venstra stranden. . Hvilken förundransvärd ebb och flod i den förfärade hopens sinnen! Så länge kanonerna lånat, hade alla velat komma öfver broarne, nen just till följd deraf ej lyckats. Menis vär med natten artilleriet tystnat och mörker g nträdt, tänkte de endast på faran af en allt-n Ör stor trängsel, en fara, af hvilken man un-ö u d MM Om AA mm FN CR OM. MA mm -— Me AR AA AA 2 MM mm ler dagens lopp haft en förfärlig erfarenhet. De aflägsnade sig nu ifrån den hemska skåde