Aftonbladet – 14 januari 1857, sida 1

och då slipper jag förvandlas till modejournal.n Ack! när för du mig dit, Herry ? Kanske i morgon, min älskling. Och nu, sade Harry, då du utfört denna syrprisen åt mig, så har jag, till tack, ännu en syrpris åt dig. Du kan inte gista hvad miss Nina hade med sig hem åt mig? . Nej i sanning, sade Lisette och sprang upp; bvad kunde det vara? Ack, skynda då och säg mig strax! Tålamod, tålamod ! trade Harry, långsamt fumlande i sin ficka, medan ban skrattade åt henres gyfikna min. Men hvem skulle Eunna måla den förvåning och hänryckning, som vidgade Lisettes mörka ögon, då uret låg framför henne? Hon klappade händerna och dansade i glädjen samt lopp stor fara att slå omkull bordet med allt hvad derpå stod, . Jag tror då bestämdt att vi äro de lyckligaste menniskor i hela verlden, du och jag, Herry. Allting går just som vi önska — eller går det inte kanske ? — Harrys medgifvande af denna vidtomfattande föruträttning. var mycket mindre enturiastiekt än den lilla hustrun väntat. Hvad går det åt dig, Harry? Hvad är det com inte är bra? Hvarföre gläder du dig inte som jag? sade hon, och kom och boppade upp i hans knä. Se så, du har visst arbetat för strängt i dag, karm Jag se. Jag skall väl sjunga någonting för dig då; du behöfver något att muntra dig med Och Lisette tog sin banjo (ett slags rund cittra med kupig botten) och satte sig på tröskeln under det blommande törnroshvalfvet samt började muntert spela. Det här är då den allraköäraste lilla banjo i verlden ! sade hon; jag ville ej byta ut den mot hela verldens guitsrrer. Och nu, Harry, skall jag sjunga någonting alldeles särskilt för dig. Och Lisette sjöng: ,Hvad äro hvit mans fröjder här, Hvad är den ro han fått? Han hög, han stolt, han präktig är, — Jag slår min banjo blott.