Aftonbladet – 10 januari 1857, sida 3

fare och landskamrerare eller landtstatens tjenstemän i öfrigt i senare tider mer än förr visat några anmärkningsvärda prof på egennytta, försummelse, oskicklighet eller uppstudsighet nöt hörrartandshöfdingar? Tvärtom. Jag käöhberåtnfinstonehärom ingenting Sonat är att eh ldndshöfämg i ett f de norra länen nyligen bäft någöt gräl med sin landskamreråre, och att på något stalle linäskämreraren eller landssekreteraref reserverat sig Hfot ett och annät förslag till tjehstör vid landtstaten, dervid likväl alltid ländshöfdingaröe slutligen fått sin vilja fram. Hvartill behöfdes då att i fötevarande fall taga ett så märkbart steg på det förhatliga godtyckets väg? Eller tror man på ens sännolikheten deraf, att en rättrådig och skicklig landshöfding, som sjelf får föreslå och således i99fall af 100 kan anses tillsätta sina biträded, skulle vara. blottstäld att från deras sida finna ehörsarhhböt. eller vanvördnad,? Man kan äfven härpåtryggt svara nej, Fördenskull återstår för en vänillg sluttonst intet afinat motiv för der stadgade föratidrinsen, än att tillfredsställa åtråp hös herrar laändshöfdingar att, kosta hvad det vill, göra sin mening sällande i trots af allt motstånd från de lägre tjenstemännen, som dock enligt gamla ländsböfdingeinstruktionen äro satte landshöfdingen fill Hjelp. Men jag vill ieke längre förtsätta dessa frågor, emedan min afsigt med denna motion mindrö är art framställa ett bittert kländer emöt Hvad somx skett, än att söka på vänlig väg vinna fättelse: Jag vill således endast tillägga, att såsönmi er följd if den åt landshöfdingarne inrymda gödtfeklighet ietå sannolikt måste blifva allt svårare och sväfgte stt till tjenstemän vid landfstateg find skickNga sersoner, om tillika äro ömtåliga om sin sjelfstänlighet och icke böjda att underkåsta sig chefers illfalliga lynne eller begrepp om söbörsambet: och vanvördnad. Man bör härvid icke heller förbise den moräliske verkan af all godtycklighetsstyrelse på dem soft deraf bero. En person med skickligbet och Keder Här otvifvelaktigt mera nit och intresse för ett värf dör Män mera litar på förtroendet ti.l hans gödä egenskaper och hans redlighet, än der det on Damöeclessvärdet if chefens nyck eller dåliga lynne hvärje ög0öbhök hänger öfver hans hufvud. Han käl vissertigen i senare fallet blifva mera försigtig och ihöjliget tKävika påtagliga anledningar till förebråelser, nieni döm kärlek eller lust för embetets u:öfning, som drager halfva lasset, kommer troligen att mängenstädes säko8s. I stället för personer med insigter och sjeMständiga tänkesätt toörje man småningom bildå tå sår af ögontjenare och lycksökare. Lägger mår härtill, att den nyligen beslutade löneregleringen för landtstatens. tjenstemän, åtminstone efter hvaddå sjeifva påstå, i allmänhet försämrat i stället för att örbättra deras vilkor, så skall man IStt finna att aästan all uppmuntran frandeles kommer att saknäs för, dugliga och karakterfasta män aut egna ag åt dessa ganska mödosamma befattningar, som dessutom taga verklig duglighet i anspråk och för det egentliga folket äro vigtigare än de flesta andra re Jag hemställer hvad resultatet af. dessa förhållanden kan blifva i en kanske icke så långt aflägsen framtid. På dessa grunder, hvilka kunde vida omständligare utvecklas, om jag för tillfället. ansåge det erförder. I ligt, föreslår jag: a 33 Att. R:kets. Ständer. må hos Kongl. Maj:t i underd. anhålla, att den landshöfdingarne i 66.4 af. landshöfliogeinstruktionen den 10 Noy. 1855 förlänta, rätt, att rån tjensteutöfning skilja deruppräknade landtstatssjenstemän, må. inskränkas. till. det. fall, när de brista i redovisning. af. allmänna medel el!er beträdas med oredlighet, då lkväl, i sammanhang. dermed, åtal, inför. vederbörlig. domstol eller. myndighet genast, .mot den felaktige anställas. samt suspensionsåtgärden omedelbart. underställas samma myndighets pröfalng. a Bland de fiera anmärkningar, som i öfrigt erbjuda. sig mot den nya landshöfdingeinstruktionen, vill jag först här specielt upptaga följande såsom mera vig: ga: Uti 10 6 stadgas, det. konungens befsllningshafvande ega att för handhafvande af. allmän ordning och säkerhet, uti sådana fall der ansvar i lag j är bestämdt, stadga erforderliga viten. Häremot. anställer. herr justitieombudsmannen uti sn berättelse till rikets ständer vid innevarande rjkslag pag. 3 välgrundade anmärkningar, till hvilka. jag hänvisar, förenande mig. tillika om den af herr justitieombudsmannen gjorda hemställan: Att R:kets Ständer må hos Kongl Maj:t i underånighet anhålla om en sådan nådig förklaring af et här ofvan anförda stadgandet, att tillämpniogen deraf bestämdt inskränkes till de fall,ider. ansvar för öfverträdelse af ekonomisk författning finnes, påbudet, man kan för tillfallet. behöfva att fi.rhöjas, men landshöfdingen icke bemyndigas till ingripande i lsgstiftningen öfver de ämnen, som till allmänna lagen höra, ebvad derom finnes ansvar stadgadt eller ej Uti 124, hvilken handlar om landshöfdingarnes tillsyn i afseende å lagskipningen, hade man skäligen vort förvänta sig en förenklad. redaktion, som från iandshöfdingarne så mycket som möjligt afskilt beattningen med, eller myndigheten öfver domarekå-en, då man nemligen tager i betraktande, att 1734 års landshöfdingeinstruktion, hvarifrån denna är hufvudsakligen hämtad, utgafs innan den nya lagen: år 1736 prolongerades till efterrättelse och innam fördenskull den vigliga gränsskilnaden mellan den; administrat va och domaremakten var i allmän lag: ippdragen. Sistnämde lag har nemligen uti I kap. 2 utökningsbalken visligen stadgat, att konungens be-allnipgshafvande ej må befatta sig med det som, domareembetet tillhörer; hafver doek makt att tillse, ået lag oeh rätt vid underrätte:na skipad varder, Finner han det annorlunda vara, gifve hofrätten det Detta stadgande innebär, som det mig synes, oför-tydbart att landshöfdingen ieke bör hafva någon annan myndighet att blanda sig i domareembetet, ån att hos hofrätien till bsifran anmäla det uraktåtna fullgörandet af de vederbörande domhafvande nligt. lag och författningar ålagda. skyldigheter, Emellertid hafva landshöfdingarne tid efter annan okräktat en utöfser lag sträckt myndighet äfven i ietia hänseende, hvilken. bekräftas genom den pya nstruktionens bemyndigande, att genom förelagda viten ill obegränsadt belopp förbinda domare. att i vissa all fullgöra sina åligganden, i afseende å afiemaande af saköreslängder, redovieningar. och andra. handlingar, elier sådana uppgifter, hvilka enligtuppvördsförfattningarne skola af domare afgifras. Densa åsigt innefattar likväl efter mitt förmenande. ev abnormitet, som bör rättas, enär det alltid måste vara lämpligt att, då domare icke subordinera under andar: åöfdiog, denne skall hafva makt att omedelbart föreägga dem. viten, helst det. tyckes, icke vara förepadt ned mera besvär ait hos hofrätten anmäla denna. försummelse af dem, som utöfvra domareembete, än de anderlåtenbeter, som eljest enligt samma 4 böra. hos rederbörande. hofrätt anmälas. Jag reslår således att rikets ständer måiunderdånigbet anbålla, att 125 1landshöfdingeinstruktionen nå vinna den ändring, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke må ega rätt avt förelägga domare. visen, utan endast ega. att box vederbörande. hofrätt anmäla de, försummelser eller den.uraktlåtenhet, som Kohbgl. Maj:ts befallningshafvande.anser sig. egaskäl SARA