Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 2

talar nu på fullt allvar; ehuru jag vet att du ej skall lyckas, så skulle jag dock önska det. Det är en evig skada att du blifvit född i den här verlden, Clayton. Det är inte du, men vår planet och våra planetiska seder och bruk, som hafva skulden. Din själ är ett herrligt förrådsrum — Opbirs guld och ädla stenar — men de äro alla uppe i femte våningen, och det finns ingen trappa att hämta ned dem i det alldagliga lifvet. Ser du, nu har jag fått jemt så mycken uppfattningsförmåga för dylika sublimiteter, att jag icke skrattar ät dig, som nio bland tio skulle göra. För att vara uppriktig, så — om jag redan fått fast fot i ufvet och haft mina saker så klara som du — hade familj, vänner, inflytande och pengar — så är det väl möjligt att jag skulle anse mig ha råd att roa mig med dylika fantasier. Men jag säger dig, Clayton, att ett samvete sådant som ditt är en förb— depensif öfverflödsartikel. Det är som med ekipager — det är inte många som ha råd att hålla sig med sådant i våra ider, Det hör till lyxartiklarne. Det är ett af litvets oumbärligaste nödvändighetsartiklar för mig, svarade Clayton torrt, Nånå, det är din natur. Jag har inte råd till något sådant. Jag måste bana min egen väg. Jag mäste göra lycka, och med dina ultraprinciper skulle det aldrig gå för sig. å är det med den saken. När allt kommer omkring, så kan jag ändå räkna mig för lika religiös som tjogtals andra respektabla medborgare, som tagit platser i aftontränen till paradiset och använda dagsljuset för egen räkning. Väl möjligt. . . a Ja, och jag skall nå min afsigt medan du, Clayton, alltid skall förblifva en olycklig, missbelåten aspirant till ett mål, allt för högt