Aftonbladet – 8 januari 1857, sida 2

kräftadt af erfarenheten, att nemligen de norska ledamöterna ieke ansett sig böra utöfva afgörandemakten vid beslut, som röra svenska ärenden och omvändt. Sådant hindrar likväl icke, att regeringsmedlemmarne kunna ömsesidigt deltaga uti diskussionen och NPplysa hvarandra. Att det senare varit förhållandet i den enda fråga af större omfattning, som interimsregeringen under konungens senaste sjukdom afgjorde, eller den om den första oktrojen för en större jernvägsanläggning i Sverge, är icke obekant, liksom att det fattade beslutet, derom svenska statsrådet inbördes var af väsentligt skiljaktiga meningar, erhöll ett betydligt stöd af de norska ledamöternas enhälliga biträdande deraf. Insändaren förutsätter slutligen; att då åsigten om monarkens oansvarighet har sin ytptersta grund i nationens tillit till regentens goda vilja, att efter måttet af sin förmåga bandla i sant fosterländskt intresse, ett sådant förtroende måste förefinnas äfven till dem, hvilka enligt lagen kunna komma att tillträda regentkallet. Vi befara, att denna förutsättning är alltför sanguinisk. Detta förtroende kan visserligen finnas; men det kan lika lätt fullkomligt saknas — ja, ett helt och hållet motsatt förhållande är icke blott tänkbart, utan af alla tiders historia, äfven vår, obestridligen vitsordadt. I vårt grannrike Danmark t. ex. fäster nationen allmänt sin tillit till konungen. För hans goda vilja, hans redliga karakter och danska tänkesätt öfverser -man med många hans menskliga fel och brister; — men fråga danska folket, om under konungens tillfälliga bortovaro eller sjukdom det skulle önska till regent t. ex. tronföljaren, den åldrige prins Fredrik Ferdinand, eller den presumtive arftagaren efter honom, prins Christian af Glicksburg? Innan denna i vår tanka högst vigtiga grundlagsändringsfråga blir färdig fili afgörande, torde vi än en gång återkomma dertill genom meddelandet af komstitutionsutskottets vid förra riksdagen deri afgifna, välgrundade betänkande.