Aftonbladet – 7 januari 1857, sida 3

der i högsta domstolen, eller att målen i tvetydiga fall afgöras, icke efter någon rådande grundsats, utan efterdenstillfäligheten; om vissa ledamöter äro tilli städes? och aridra:frånvarande: Äfven den olägenbeten skulle kunna inträffa; att regeringsrätten tillänipade stätsförvaltningsförfattningarne iemanda, motsatt den som inom Tegeringen vore rådande. Om regeringsrättens ledamöter blifvittillsatta på den tid skyddande näringsgrundsatser herrskade, och, sedan näringssamt handelsfrilet istället fått öfverbanden, dock tillämpade de nya förfättniogarne så vidt görligt vöre efter gamla, men dåmera förkastade grunder, så skulle regeringsrätten handla i strid motregeringen. Detta bevisar utan tvifvel huru olämpligt det är att öfverlemna statsförvältningsförfattningarnes tillämpning i andra händer än deras, åt hvilka den dithörande lagstiftningen eller regeringen i det hela är anförtrodd. Antingen hon hyllar den ena eller andra grundsatsen, :så bör naturligtvis tillämpningen af de författningar hon utfärdar öfverensstämms med hans mening som lagen gjorde. Denna enhet kan icke med säkerhet vinnas, om lagstiftare och tillämpare äro i högsta instansen särskilta myndigheter; ty regeringen skulle svårligen kunna utfärda lagförklaringar lika ofta som regeringsrätten afgjorde statsförvaltningsärenden i strid mot hennes menihg. Somliga författningar, hvilkas oriktiga tillXmpning af underordnade myndigheter regeringerv måste genom sina beslut som oftast rätta, skull: hon ej kunna genåöm kungörelser förklara, emedan de, såsom händelsen är med bevillningsförordningren, icke af konungen, utan af rikets ständer, stiftas och utfärdas. Man ser redan nu )uruledes underordnade myndigheter tro sig böra fortfarande tillämpa bevillningsförordningen i annan mening än konungen förklarat våra den r?.tta. Nu kan det hjelpas derikenom att-han förr ,yar samma bestut. Men saken vöre ohjelplig, om hr )n ej ginge till honom, utan till regeringsrätten, nvars ledamöter hvarken konungen eller-opinionsn.mden kunde afsätta, sedan de en gång fått sina Ev beten. Om militärer, såsom vederborde iysattes 1, regeringsrätten och med detsamma upphörde att. vårå tjenstgörande vid landeller sjöförsvaret, Så skulle de, under den skyndsamhet, hvarnied förändringar i dithörande örganisationer och tjensteförrättaingar nu mera inträffa, troligen blifva efter sin tidt, såmt derföre mindre tjenliga för sitt uppårags fullgörande, äfven om de vore villiga dertill. Förhållandet i andra styrelsegrenar, der statsförvaltuiägen äfven är hastiga och genomgripande föränåringar underkastad, skulle blifva detsåmma. Det visar ock, att statsförvaltningsförfattningarnes högsta tillämpare böra vara lika rörlige tom defas stiftare, eller helst desamme som regeringens ledamöter. Författaren hår redan sökt visa, huru otjenligt det vore Vatt Hafva orubbliga regeringsråd. Vill båan göra dem lika med justitieråden i makt, så böra de väl äfven vara det i ansvar. Om man ej finher ör godt att afskaffa opinionsnämden för justitieråden, hvilka tillämpa den oböjliga lagen, så bör nian väl ännu mindre göra regeringsråden, hvilka tillämpa de föränderligare statsförvaltningsförfattningarhe, mera fasta på sina platser. Jemför man dessa embetsmän med statsrådets ledamöter, så finner nian de senare vara blottstålda, icke allenast för godtycklig afsättning å konungens sida enligt 35 R. F., utan äfven för entledigande efter 107 R. F.; om rikets ständer det begära. Likväl skulle regeringsvåden hvarken vära underkastade det ena eller andra ansvaret, utan undantagna från tre slag af dem, hvilka utom lagå åtal kunna drabba rikets öfriga högsta embetsmän. Det vore att upprätta i en idel af allmänna angelägenheter ett embetsmannavälde, hvilket vore ogrhördt i Sverge, och hvilket dess fölk, om än införåndet för en gång lyckades, ej skulle länge tåla. Sådan var äfven borgareståndets kemensamma tanke, öfver hvilken slutligen röstades i förstärkt könstitutionsutskott, hvarest den likväl förkastades med 43 ja mot 36 nej. En omständighet, som i stånden äfven blifvit anmärkt mot regeringsrätten, och hvilken ej heller torde böra här förbigås, är den kostnad dess stiftande skulle vålla och med detsamma tillgängliga medels borttagande från andra embetsverk, hvarest de skulle göra nytta, i stället att här förspillas på en skadlig iorättning. Om regeringsråden, som i sin embetsställving komme på en fördelaktigare fot än justitieråden, gjordes åtminstone lika med dem i aftönivg, så skulle de, efter nu varande stat, få 5000 rdr hvardera, och alla sju följaktligen kosta 35,000 rdr årligen, utom hvad som föredragningen kunde erfordra. När departementscheferna från henne befriades och bon skulle af andra embetsmän öfvertagas, så komme hon förmodligen att medföra någon utvidgning af konungens kansli, med mindre dess personal icke f. n. är större, än bebofvet påkallar. För protokollsföring i regeringsrätten torde ock någon tillökning erfordras, emedan hon sannolikt blefve vidlyfiigare der, genom flera olika och omständligare anförda meningar, än händelsen varit vid besvärsmålens föredragning i statsrådet. Så långt författarens granskning af det hvilande förslaget. Vi förbehålla oss att i morgom meddela hans eget förslag till förbättring. TER