motståndare rum. Skulle jag ej då ega full rätt att förvåna mig, att en tidning, som endast afser att i korthet redogöra för, de märkligaste kyrkliga företeelserna, har så godt rum när de: är frågan om att anfala en motståndare, och så trångt om plats när det gäller för dennoe ätt försvara sig? Och då man betänker att min motståvdare, i stället för att troget återgifva min tanke, så vanstält den, att mitt svar på hans begge artiklar hufvudsakl!igen måst egnas att återställa denna tanke i dess rätta ljus, äfvensom att. om Väktaren medgifvit mig att besvara redaktionens anmärk singar, hade jag vödgats med samma kraft tillrättavisa samma fel; när mean dessutom tager i betraktande de ovärdiga rersonligheter, hvilka fylla min motståndares artiklar, så frägss om det ej varit en tidnings af religiös syftning skyldighe: att låia mig försvara mig i dess spalter, så länge man i dem tortfar att anfalla mig ? Väktarens redaktion förklarar mina skrifter inne hälla en förklådd och förfinad rationalism, och a jag förkastar just de grundsanvingar, hvilka under kyrkans alla tider bevarats, och varit gemenosamma för alla kristliga bekännelsers. — — — Hvad vill då Väktaren säga med detta stora ord rationalism? Låtom oss exempelvis anföra min skrift om döpelsen, öfver hvilken min motståndare, som hastigast, fälier partiandans. dom. Det är fullkomligt sant att alltsedan det fjerde seklet, då kyrkan började att luta åt katolicismen, har den bedröfliga vidskepelse, som förblandar barndopet med den döpelse om hvilken evangelum talar, varit erkänd inom den religiösa stiftelsen, och bibehållit sig ända till vår tid, särde!es i Sverge. Om man således med rationalism förstår förkastandet af je läror, hvilka blifvit helgade endast genom sekelsgamla bruk, har man ful:komligt rätt att anklaga mig derför: i sådant f:ll anser jag det vara en skyldighet att vara ratiocalis: med apostlarne och evan-elium. Och: angående den gamla ortodoxa teologien, hvilken utgör grunden för de symboliska böckerna, och som ofta anföres i en anda, ganska motsatt den, hvilken fordom lifvade densamma, är det ett fastum att de erkända symbolerne äro vordne, under vissa teologers inflytande, en förstenad auktoritet, hvilken trädt i evangel!ii ställe och som söker återföra en slags katolicism inom kyrkan, så att mången ortodox teolog, hvilken från höjden af sin kateder i hvarje vrå spanar efter kåiteriets spöke, i sj-lfva verket är ingenting annat än er omedveten rationalist. Hvarföre då ej, hellre än att biott hålla sig tll alla krisina bekännelser, i så dana frågor återgå till det spostoliska tidehvarfvet, hvars teologiska utveckliog för oss framställes: i det Nya Testamentets böcker? Var dem första, kyrkan ej en kyrka? Voro de första kristne icke krisine? Hvarföre isynzerhet, liksom katolikerne, mäta sanningen efrer tid och rum, eller göra den till en msjoritets fråga, i stället att helt enkelt mäta den efter dess pgen måttstock? Eger då den offiriella kyrkan så fullkomligt, i dess symboliska böcker; det fulla och slutliga uttrycket af Kristi tanke, att hon verkeliger rj har något vidare framsteg att göra, och ait, i händelse man skulle upptäcka att evangelium och symbolen ofta äro gånska skilda, ja hvarandra motsigande saker, män derföre ovilkorligen förtjenar det tillmäle af rationalist, hvarmed Väktarens kämpar äro så frikostiga? Och hvilken djerihet, hvilken orättrådighet är det j att utkasta sådana anklagelser emot en person, då man ej tiiliåter honom. att försvara sig i en tidning, der man fortfar att anfalla honom. Stockholm den 2 Januari 1857. Trottet.