punkt under dö föregående decennierna, till föremål för en noggrant kontrollerande representations upp märksamhet. När rikets ständer år 1853, den 15 November, sammanträdde, hade kriget emellan Ryssland och Turkiet nyss utbrutit. Sedan Ryssland, våldförande traktaters helgd, öfverstigit Pruth och med sina armåer besatt flere punkter af Dönaufurstendömena. såg ottomaniska Porten sig nödsakad att gripa till vapen, och utfärdade sin krigsförklaring den 1 Nov., ehuruväl stormakterna. ännu alltjemt voro i full verksamhet att på diplomatisk väg söka återföra händelserna inom fördragsenliga gränsor. Till följd af de i detta läge väl anade, oh också icke gifvet förutsägbara, större förvecklingar, som syntes stunda, väntade. det svenska folket att H. M. konungen i sitt helsningstal till rikets ständer skullg, om äfven i en diplomatisk form, angifva vårt lands blifvande ställning, i fall makterna kommo från ord till handling. Man bedrog sig icke heller i denna förväntan. Vid riksmötets öppnande af H. M. konungen den 24 Nov: ljöd, bland annat, följande från tronen: Våra förhållanden till alla främmande makter bära fortfarande stämpeln af ömsesidig vänskap och aktning. Mina oaflåtliga omsorger skola egnas åt upprätthållandet af fosterlandets anseende och befrämjandet af dess sanna väl.s Vidare hette det: Af min konungsliga plikt och Europas närvarande politiska. ställning dertill uppmanad, skall jag låta rorelägga eder en omfattande framställning af for.svarsverkets bekof och af hvad som fordras, för att bringa detsamma uti ett skick, egnadt att betrygga rikets sjelfständighet. Hvarje sann fosterlandsvär måste med allvar: behjerta denna maktpåliggande ;sogelägenhet. Svensk-konung vänder sig aldrig förgäfves till svenske män, då det gäl!er Sverges ära och sjelfbesiånd. J skolen, jag är derom öfvertyad, händla såsom värdige målsman för ett folk, hvars hjeltemod och allt uppoffrande fosterlandskänsla-med oförgätliga drag inristat svenska namnet ut; verldens mest frejdade. häfder.. Dessa yttranden, så kraftigt och öppet: uttalade från tronen, anslogo lifligt det svenska folkets sinnen; de fylde det allmänna tänkesättet med gladje, belstölthet: de vägledde åsigterna till ehhet och förtroende. Vare sig nu att-kriget vidgade sig eller icke, garanterade — så ville det ju synas — dessa till landet och dess representanter så högtidligt uttalade tänkesätt, att vårt fosterlands intressen, åra och sjelfständighet skulle vårdas, såsom de dy:baraste och basta skatter ett fritt folk kan ega. Sådan var uppfattningen, sådant intrycket! Tronatalet egnat-sig: också tillden förtrsffligaste utgångspunkt; för: bedömandet af det derefter följande handlingssätt. . Siälda bredvid hvarandra — trontale: och handlingssättet — belysa de aldrabäst hvaranpfra, det förra utvisande att man visste, bura och pi hvad sätt man borde handla; det senare, huruvidå tnan allvarligt och uppriktigt ville genomföra det; Det kan ieke falla mig-in, att framdraga såsom en vigtig handling den i vår officiella tidning, omkring en månad senare el!er den 28 December, förekommande uppsats under rubriken: Hvilken bör segfä?n och hvari de mest otvetydiga ryska sympatier uttalades; jag vill i förbigående endast påpeka denna uppsats, såsom ett, -jag antager det gerna: oförklarligt sidostycke till H. M. konungens trontal, ehuruväl man dervid icke kan lemna oanmärkt ati besagde sidostycke af vår regering icke på något sätt förnekades. I stöd af 54 regeringsformen hade H. M. konungen äskat sammansättandet af ett hemligt utskott, i öfverensstämwelse med 35 4 riksdagsordningen. H M. konungen meddelade detta utskott sitt beslut, att; i betraktande deraf att de tvistigheter, som uppstått emellan Europas stormakter, vore främmander för Sverge och Nörge, iakttaga en sträng neutralitet; Om egenskapen eller nyttan af detta beslut kunde emellertid hvarken -nationen eller dess representanter ännu då bilda sig en klar föreställning, dels derföre att sjelfva neutralitetens beskaffenhet var obekant, dels derföre att de europeiska förvecklingarne endast ofullkomligt blottat deras verkliga karakter. Icke underligt likväl, om landets uppmärksamhet, blandad med-en viss oro, nu gaf sig någor luft. Omsid r den 20 Januari 1854 bemyndigades den officiella tidningen att. offentliggöra sjelfva urkunden, till en början med uteslutande af inledningen. Först den derpå följande 24 i samma månad förekom akten i dess helhet, under uppgift, att der blifvit den 15 Nov. afsänd till Kongl: Maj:ts beskickoingar i utlandet. Kongl. Maj:t förklarade i denna akt, att högstdensamme, på grund af de så lyckligt rådande vänskapliga förbindelser och goda förstånd, som egd: rum emel:an de förenade rikena och alla Europa: regeringar, ansett sin plikt vara att ej lemna dem i. okunnighet om -den politik, som H: M. hade för afsigt att följa, hvadan H. M; uppmanad ej mindre af den vänskap, som förbinder de förenade rikena och Danmarks konungar och folk, än af de gemensamma intressen och politiska grundsatser, som ömsesidigt stödja och styrka dem, funnit sig befogad att träffa aftal med sin höge vän; allierade och granne, H. M.konungen af Danmark, i afseende å de åtgärder, hvilka -borde vidtagas till åstadkommande af en samverkan, egnad att, genom dess full komliga öfverensstämmelse, underlätta tillämpninger af det öfveresskomna systemet, hvilket system be tecknades i H; M. konungens afsigt att oförändrad följa och tillämpa neutraliteten, grundad på öppenhet, opartiskhet och en fullkomligt lika aktning för alla makters rätt, samt sålunda att, vid alla de stridighe:er, hvilka kunde uppstå, afhålla sig från all deltagande i desamma, vare sig medelbart eller omedelbart, till förmån för den enå af de krigförande makterna och till skada för den ändra. Med denna förklaring hade man erhållit en handling, hvari svenska kabinettet öppet tillkännagaf des: tillämnade handling sätt. Man fann af den, att de från tronen vid riksmötets öppnande så kråftigt och manligt uttalade order om upprätthållandet af fosterländets anseende och befrämjandet af dess: sanna väl,, om Sverges är: och Bjelfbestånd, äfvensom vädjandet till den öfvertygelse, att Sverges män skulle handla såsom värdiga målsmän för ett folk, hvars hjeltemod och alltuppoffravde fosterlandskänsla med oförgätliga drag inristat svenska namnet i verldens mest frejdade häfder; man famn, säger jag, att alltidetta endast och allenast betyder — en sträng neutralitet. Om det Svenska folket, — -oinvigdt,.som det blef i kabihetternas förhandlingar, och okunnigt, som de! var, om den notvexling, som det måste. antaga blifvit förd emellan vår och de öfriga wuropeiska regeringarne, — ännu gerna betraktade manifesterande af neutraliteten såsom en förutseende. politisk försig tighet, så utzör likväl icke detta förtroende — lem nadt utam all faktisk kännedom af förhållandena — ett omdöme, som är bestämmande hvarken för samtiden eller framiiden. Domen öfver en regerings handlingar får ej hvila bloit på imaginära föreställningar, på blind tro. För det ögonblick, då regeringen handlar, må det vara en förmån för den samma, att ega på sin sida allmän tillit. Förr eller senare måste icke dessmindre den dag komma, då samhället, i känslan af och i aktningen för sina konstitutionella intressen, påfordrar talande och öfvertygande. bevis inför det pröfvande och granskande förnuftets domstol. Har styrelsen på ett med landets sanna fördelar och ära öfverensstämmande sätt ledt dess angelägenheter, skall erkännandet deraf icke heller uteblifva; har den deremot handlat i motsatt riktning, så har den orättmätigt njutit af det omotiverade förtroendet, hvilket då äfven med allt skäl skall dunsta bort, såsem röken af en slocknande offerlåga. Så vida det konstitutionella statsskicket skall-ega bestånd; må styrelsen icke någonsin få tillförsäkra sig. andra: bemödanden, än sådana; som orinda sig nå noggrant undersökta och till deras