ätt vill se likvagnen. Och man drog den på rullar löpande mahognymöbeln till fönstret. Vagnen kom. Hvem är det?, 44 Magister E!ding..; : ? -Elding, jaså. Nu förstår jag; nu har mygan slutat sitt korta lif; dagen är ändad, och han dör med dagen, sade han alltid. Lycklig ban! Nu sväfvar äfven han öfver det eviga vattnet i andarnes myggdans, i skenet af sanningens eviga sol, som af ingen nedgång vet. — Hon lugnade sig och somnade. Ett år derefter frågade rådet: Kan icke doktorn intyga att hon är obotlig? Hvar menniska kan ju se att det så är.v , vMen jag kan ej bestämdt säga det. Hennes vansinne är dessutom mildt; hon gör intet buller, hon sitter stilla och ser ut genom sitt fönster, och småler då; det är besynnerligt, hon ser myggen dansa. Se, de dansa, nu dansar jag med, och så skall jag dansa tills jag dör, när sol går ned Men det är ju rent af galenskaper; ja, ja, hon hade anlag för dylikt, ett öfverspändt lynne, och så den olyckliga febern. Således kan jag ej få skilsmessa, utan måste dragas med detta eländet ? Doktorn höjde på axlarne. Så fortfor det i flere år, utan att hon någonsin fick svar, då hon frågade: Hvar är Emma, hvar är min hvita dufva? Hon frågade aldrig efter rådet, det tycktes som om han aldrig funnits. Slutligen efter sjutton år började hon aftyna så märkbart, att rådet med säkerhet kunde tänka på, huru han skulle bevisa hennos stoft den sista äretjensten,