Rådet gick i tofflor fram och åter på sitt golf; han var uppe efter ett häftigt rheumatiskt anfall. Doktor Julius inträdde. Hur-är det med min hustru? Hon har be-klagligen fått en svår nervfeber, hon rasar, hon yrar. Det kan väl inte smitta; jag hade eljestämnat att — i Jo, det kan smitta., Hur förargligt! Se, saken är den, käre doktor Julius, attjag inom fjorton dagar skall sitta i en komite för skattebördornas reglerande; Kongl. Majestät har förordnat mig, jag haringen tid att vara sjuk, och hvad gagn kan jag göra Augusta? Nej, visst ingen. Hm, bara inte den komiten vore, det bär så illa till, Rådet gjorde som han sagt: han gick ejin till sin hustru; men flickan lät han flytta i en annän våning. Hvar är min lilla hvita dufva? frågade Augusta yrande; phar man slagtat henne, liksom mitt lilla lam, liksom Rappo? Ha ha ha! De bli stekar, Rappo blef en muff; man har nytta af de stackars varelserna. De roa oss så länge vi leka med dem, vi smeka dem, men så kommer egennyttan, klokskapen, beräkningen, och troheten skjutes, fromheten slagtas och mildheten klämmer man till döds. pYrar jag ? frågade hon en dag uppfarande. ,Yrar jag? Jag hör ju att man sjunger. Hvem är det som sjunger ? Det ringer, goda rådinna,, svarade vakhustrun. Ringer? Nej, det sjunger, och så slår man bvirflar på en puka, långa långa, alldeles som då man sjunger Hosianna.n Det är likvagnen, lilla rådinna. Likvagnen? Nej, nu yrar jag icke, det ir likvagnen. Drag sängen till fönstret, jag