nn nn nen; det ser ofta ut som om man trodde, att det vore ljämt tevatten, som rörde sig i de skönas ådror. Den sörts ömheten hade rådet äfven rikligen utgjutit öfver Augusta; mot alla protester, alla böner, blef hon inknuten i fotpåsar,: omstoppad med fällar och halfqväfd af kläder, endast för en mils resa. Men ömbheten sträckte sig ej så långt som att låta hästarne gå en krokväg. Rådet var inodigt som ett lejon, då det kom an på att spara något, Ändtligen lyckades det också att rädda Augusta; men nu voro Eldings krafter uttömda; han frös icke, men han kände ej til att han hade någon kropp — han var stelfrusen. Nu kom rådet med en dräng och en gumma; drängen bar en brädlapp, gumman en repstump:. Herre Gud, puh, puh! Gud ske lof! -Au usta lilla, fryser du? Åh, alldeles våt, du förkyler dig! Augusta kunde knapt svara, hon endast smålog sorgset och pekade på Elding, som stod der glittrande som en isstod. Tack, tack, bäste magister! Bara vi nu vore hemma. En kälke, -godt folk ! Elding hade tegat, det var liksom om en dvala intagit honom; men plötsligen återfick han sin energi. Tag af er pelsen och rockarne, kammarråd, och lemna åt er hustru och ert barn! sade han befallande; och då rådet tvekade och; sade: Men jag förkyler ibjel mig, så knöt magistern upp skärpet, drog af pelsen och öfverrocken, samt kastade dem öfver Aususta, Se så, nu efter kälken! Genom magisterns rådighet blefvo alla räddade; men alla utom lilla Emma sjuknade. Hon var den enda som ej förkylt sig, tack vare moderskärleken och en ungdomsvän;