framoch gladt sig åt solstrålarnes glittrande på snön, gladt sig åt att han sjelf en gån kaneke, flygande på en sådan stråle, skulle genomila rymderna och se efter; om hela denna skapelse ända till sin ytterstå gräns vorelika eländig som den lilla utgångspunkten, der han nu var. Han gladde sig åt dessa tankar lika innerligt som någonsin rådet, då ban tänkte på en ordensstjerna; men magisterns glädje var ett barns, rådets deremot var en sådan, som utan skam kan kännas af en klok och förståndig man. . Nu afbröts hela denna -tankeström; magistern hade sett Augusta i slädan; och på samma gång mindes han; att der längre bort på isen var en nyslegen råk, söm han höppöt öfver. Han skyndade således efter, af omständigheterna rentat tvungen att tänka på en verklighet. Nu brakade det i isen, hästarne försvunno under den, täckslädan kastades på sidan, och liksom af ett underverk stod rådet på fasta isen, ombunden med sitt röda resskärp och liksem afknulen i tre afdelningar. Han såg hästarnes olycka, han såg sin bustru -och-sin dotter hålla på att drunkna, -han såg) huru drängen arbetade med att komma upp öfver den hala iskanten, men ej kunde, Rå!et skrek : Magister, magister! hjelp bustru min; jag springer, efter folk; och. med dessa ord. började den underliga figuren att rulla. fram mot stranden, der en koja låg. Fantaster äro — jag bar ofta sett exempel derpå — just de, som i farans ögonblick äro allrarådigast att hjelpa, när det praktiska förnuftet. bär sig dumt. och tafatt åt. Just i fantasirikedomen ligger: en förmåga af hastig idgvexling, urverket repeterar gewast slag på slag, då deremot de så kallade praktiskt förnuftige måste surra en lång stund innan kloekan slår sina afmätta, riktiga slag, Så