Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 2

endast med näbben och sina stackars fötter; men det lyckades: ändå., Magisterns anmsigte var så gladt oeh lyekligt, att ham nu såg bättre ut än förut. Ham hade således stått der oeh deltagit i em sparfs möder, under det att vi andra i de många rummen blott tänkte på oss sjelfva. Jag talade sedan oftare med honom under loppet af sftonen. pNi, sade jag, kam midti menniskohvimlet fästa hela ert intresse vid em sparf.s Ja, hvarför ieke? Ar han väl mindre än vi? Vårdar sig ioke Gud em sparfvarne lika mycket som om 0ss? Jag vet ickes, blef mitt förlägna svar. Eller äro Guds favoriter — en sorts tvåbenta djur med själ, som kallas menniskor — äro de väl bättre än sparfven? Nej! Nej, Just derföre att de ha en själ, att de ega förnuft, äro de så mycket sämre, och ännu sämre, då de ega förmågan att öfverallt se och älska Gud.a Men djuret kar ju ej detta. Nå, har ni ieke medlidarde mod en blind, eller kar ni väl tåla en seende som med vilja blundar? Nej, det är säkert, i hela sällskrpet här finnes ej en enda, som är så myck:t värd som en re rg Nu passerade rådet. Hvem var det der ? frågade jag för att se min magisters min. Jo, ham har kammarrådstitel, Jag her länge beklagat honom, han är aldrig lycklig, för si han håller sig esdast till realiteter, och desåa äro alltid tråkiga, Väl gift — med en engel — begriper han ieke hennes värde, hon besvärar henom, i stället att utgöra har: fröjd ; i stället att älska sin lilla detter, tär.t ker han emdast på att samla penningar å henne, Det finnes blott ett enda tillfälle då jag kunde få se homom glad; det finnes för henom blott en enda illusion, stackars karl: sOch det är?2 Jo, om han blir riddare; då vill jag g lit, ty då får jag sailor i min dar se ee sraktsk menniska, öm är glad söm ött barn?,