Aftonbladet – 30 december 1857, sida 3

Prosten Arosenius ansåg den föreslagna förändrinsen innebära begyanelsen till en fullkomlig rubbaing af grunderna för svenska folkets representation Den nuvarande vore nemligen byggd på de särskilta slassernas olika intressen och sysselsättningar. Borgareståndets namn utmärker, att det bör represensera borgerliga näringar och yrken. Man vore nu på väg att upphäfva denna grundsats i afseende på Sverges tredje stånd, och det behöfdes ej mycket förutseende för att märka, det följderna af ett sådant steg snart nog skulle våldsamt ingripa äfven i de andra ståndens sammansättning. Med den utsträckning af valrätt och valbarhet det hvilande förslaget åsyftade, skulle det komma att bero af en tillfällighet om de borgerliga yrkena hädanefter få någon målsman vid de svenska riksmötena. En aktad samhällsklass, som sedan långliga tider gagnatfädernesiandet, befrämjat dess utbildning och medverkat till arbetets ära, vore man nu färdig att från representationen utestänga. Ty svårligen kunde man föraeka sannolikheten deraf, att efter förändringens genomförande antalet af sjelfständiga näringsidkare alltmera skulle inom borgareståndet förminskas. Deras platser skulle kanhända fyllas af män mera ledda af personlig ärelystnad och lycksökeri, än af det !ugn och den fosterlandskärlek, hvilka utmärka den idoge näringsidkare, som tacksamt erkänner samhällets skydd för sina lofliga företag och tillika sin ansvarsfulla förbindelse att troget samverka till detta samhälles lycka. Skulle väl ett sådant utbyte innebära mycken lycka? Arbetet älskar friden, hvilken deremot känaes tuog och besvärlig för fåfängans eländiga aäflan. Tal. kunde ej fatta de fördelar man genom förändringens genomförande trodde sig kunnä vinna. Den svenska indnstrien hade städse burit vittne om dess idkares trohet emot konung och fädernesland, hade ännu ej hunnit blifva kosmopolit och behöfde blott i lugn utveckla sig för att häfda sitt gamla anseende; men vore meningen att förqväfva den genom ett förakt, som dömer den ovärdig att deltaga i rådplägningarne om fosterlandets angelägenheter, så torde visserligen det nu föreslagna vara ett verksamt medel dertill. Men verkningarne deraf skulle icke dröja att visa sig äfven på andra håll än der de väntas. Landsoch stadsmannanäringen arbeta för fosterlandets väl med samnade händer. Om endera stympades, skulle ock den andra kanhända aftyna och förvissna. Man hörde väl sägas, att, när borgareståndet sjelft antagit förslaget, det ej tillhörde presteståndet att motverka det. Tal. trodde detta skäl icke böra inverka på en samvetsgrann representant annorlunda än inom de gränsor hans öfvertygelse utvisar. I afseende på detta inkast ville talaren erinra att just inom det stånd, hvars existens syntes talaren stå på spel, alla de dess medlemmar, hvilka tillhörde å väl h fvudstadens som öfriga städernas näringsidkare, enbälligt motsatt sig förslagets antagande. Det allvar, hvarmed diskussionen i denna fråga fördes af eljest icke alltid liktänkanie män, visade klarligen att de kände sig kämpa för en vigtig angelägenbet och att de endast dukade under för öfvermakten. Den, som ville gifva akt på detta förhållande, torde väl af utgången finna anledning till ätskilliga betraktelser, men knappast skäl att träda i majoritetens fotspår. Talaren ansåg derföre för sin plikt att för sn del afslå den ifrågavarande grundlagsförändringen. Prosten Euren, instämmande i syftningen af den föregående talarens yttrande, ville visserligen ej neka att klasser i samhället funnes, hvilka borde ega röst inom representationen, men saknade denna rättighet; dock ansåg han, att det hvilande förslaget öppnar dörren för dem, som ej tillhörde borgarcståndet, men deremot uteslöt klasser, som kunde räkuvas till detta stånd. Förslaget vore sålunda på en gång för vidsträckt och för inskränkt, då äfven de störste industriidkare på landet vore uteslutna, men deremot inom städerna representationsrätt i borgareståndet skulle tillhöra personer, som ej drefvo någon borgerlig rörelse eller yrke. Såsom exempel på huru bhusegare, om förslaget antoges, skulle kupna uttränga de verkliga borgrarne, anförde talaren av i Falun egdes största: fastighetsvärdet af fjerdepartsegare, hvilka således, ehuru sjelfve särskilt representerade, vore i stånd att bland sig välja representanter äfven för staden Falun. Att förhållandet vore likartadt i många af våra städer ansåg tslaren ganska troligt. Prosten Melander sade sig ej förstå konstitutionsutskottet, som vid förra riksdagen i sitt memorial förklarat sig ej vilja frångå den id, att ståndspriocipen borde ligga till grund för vår representation , men i det hvilande förslaget visade sig verkligen hafva frångått densamma. Ståndsprincipen vore ej från gårdagen. Redan i riksdagskallelsen år 1359, ten äldsta vi ega, nämnas uisedde män från hvarje köpstad, och att dermed menades borgrarne i egenskap af idkare af borgerlig näring, ej såsom husegare, kuoje man taga för afgjordt. För öfrigt, om man gingt in på det hvilande förslaget, skulle inom borgares.såndet uppkomma en sådan amalgamation af särskilta samhällsklasser, att hela ståndet derigenon; skulle förlora sin urgamla betydelse ända derhän, att sjelfva namnet borgarestånd blefve en oegentligher och borde utbytas mot benämningen medborgarestånd. Talaren tvekade ej att förena sig med dem, som förut yttrat sig. Doktor Säve anförde såsom bevis derföre, att det bvilande förslaget alltmer unonit riksståndess erkännande, dels att förslaget, oaktad: åtskilliga invändnin sar från isyonerhet ridderskapet och adeln samt preteståndet, efter votering i förstärkt konstitutionsitskott, antogs såsom hvilande med 62 röster mot 17. lels att det nu af trenne stånd blifvit bifalle:. Tatl unde derföre ej föreställa sig att presteståndet skulle notsätta sig förändringen, så mycket mer som det tånd, hvars intressen frågan närmast rörde, visat sig jöska densamma. Prosten Wåhlander talade i samma syftning som rosten Arosenius och ansåg genom förslagets antarande landets högsta intressen ingalunda blifva bättre jevakade än förut, men handein och de borgerliga äriogarne deremot förlora. Professor Carlsson. Det vore ej ovanligt att, när n, förändring föreslås, höra följder sf förslagets avuagande förespås, som äro fasaväckande. S:llån vore lock dessa följder tilltagna i Så stor skala som nu. )ss har förespeglats ingenting mindre än en förty iog och förvissning sf de Produterande yr ena och en fullständig upplösning sf nuvaren je representation. För sin dei kunde tal. ej se så i vart. Det förefölle nästan som om grondvalaroe för år representationsbygnsd ej vore fullt säkra, di såana fsarhsgor för en aldrig så litet förändrad io edving egde rum. Man hade sagi att ståndspris.pes skulle lida iuträng genom nu föreslagna förudsing, att den histo-iska utvecklingen vore emot en amma. Tal. kunde ej antaga någotdera af dessa åstående :; ty hvad ståndsprincipen beträffszde, hsdc orgareståndet ej med den att göra, enär, sä vida vi talla oss på historisk grund, borgareståndet urprungligen representerat städerna och icke yrkena. )et förhölle sig nemligen så, att i vår representaon ingår en dubbel princip: ståndsprincipen i de venne högre, men kommunalprincipensi de begge ägre stånden — och deri låge icke något ondt; faster vore detta ett naturligt godt resuliat af vår uteckling. Att köpstadsmännen,, som omtalas i riksagskallelsen år 1359 varit, såsom en föregående iare vela påsta, börgare i ordets nåvarande mening, iter ej historisk: bevisa sig. Fastmera tordkunna otagss, att köpstadsmaän, helt enkelt betyder in: ånare i siad. Kommer man längre fram i tiden Hl den tid, då man har riksdagshandlingar att tillå, 81 ser man att borgare under 1400-talet under;cknade sig menige köpsiadsmän. Under 1500 det finna vi det under namn af srädercas follmäkge; och se vi på fullmakterna för dessa siädernas mbud, så heter det t. ex. i den för hufvudstadens epresenianter: -i invånare af residensstaden Stockolm,. Ännu 1723 heier de: städernas fullmaktien. Först 1731 fingo borgare kild rätt avt vil