Aftonbladet – 29 december 1857, sida 3

som afhandlas, genom en mängd mer eller mindre väl färglagda anklagelser, obehöriga personligheter, tomma fraser och stora ord. Om här. endast vote fråga om mig sjelf, skuliejag ej anse det lösa: mödan besvara sådana anfall; men här är fråga om sanningen, o det goda som kan uträttas. Jag måste således, såvidt det är mig möjligt,söka, att ställa sanningen i-en tillräckligt klar dager för att man ej må låta bedraga sig saf svepskäl. Det är derföre, som jag anhåller, ej blott att få i Väktaren besvara redaktionens anmärkniogar., men som jag föreslår min motståhdare en hederlig strid i sak, rentvådd från alla usla personligheter, och genom hvilken man kunde tränga på djupet af frågorna. Jag gör dervid endast det förbehåll att ni ej vidare (såsom förkållandet varit med mina artiklar) lemnar mina svar i min motståndares händer innan-de utkomma i tidningen; hvilket skulle antyda den i ögonen fallande afsigten, att gynna en partianda, som iugalunda skulle vara värdig en så allvarlig sak. Jag fordrar dessutom, att författaren eller författarne utsätta sida namn, till underpant på deras redlighet, och att de må upphöra att insvepa sig i anonymitetens alltför beqväma slöja. Jag hoppas, hr redaktör, att ni inför dessa rader så fort som möjligt i er tidning, och att ni på ,samma gång svarar mig om ni åntager eller icks santager mitt förslag.. j Jag hade, som jag sagt, den godtrogenheten ati förmoda, att man skulle införa detta bref i Väktaren och ätt man skul!e antaga min utmaning. Men jäg bedrog mig fullkomligt. Fyra dagar senare, den 23 December, återskickade Väktarens: redaktion mitt bref, nekade att införa det, och samma afton tillkännagaf Väktaren, att han ej medgaf mig att fortsätta striden i denna tidning. Således, sedan man anvklagat mig att vara en falsk: profet., att kalla mig kristen när jag veteller borde veta, att jag är en rationalist i ordets minst goda betydelse, att vara en ,panteist eller en deist och en representant af den sjelfsvåldiga skrifetolkningen,; satt låta kristusbegreppet helt och hållet uppgå och försvinna i det andliga jagew, och den Heliga Anda sjelf uppgå och försvinna i vår anda; ätt förneka uppenbarelsen sjelf, att i gruoden förfalska kärlekens eget begrepp; stt summan af min teologi skulle utgöras af följande, en larmeanodes under 16 seklet funderingar,: En artikebär att han håller före att hvarje menniska har: den heliga arvda;n Den andra: Den heliga anda är ingenting annat än vårt förnuft och förstånd;. Ke Den tredje: Hvarje menniska tror;a Den -fjerde: Det finnes intet helvete, utan köttet allena fördömes;n . Den femte: Hvarje själ.skall hafva det eviga lifvet; sDen åttonde: Den som ej har den heliga anda har också ingen synd, ty han har intet förnuft; i sedan man7 högtidligt förklarat att man ej utan .skarpaste: ogillande,, och det .vidrigaste-intryck, kan se mig, med åsigter-rakt stridande emot Kristi lira, qvarstå som lärare i en kristlig församling,, och sedan man försökt att (fastän på ett något mera hyfsadt sätt), i redaktionens anmärkningar, återkommasmed:; dessa-anklagelser,. och förklara att jag måste endera sakna vanlig, förståndskraft eller vara en bedragare, som gifver sina villfarelser under kristendomens form, — efter allt detta så tillåter man mig icke att besvara dessa sällsamma anmärkningars; icke att försvara mig isen. tidning:der man fortfar att anfalla mig. Än mer, man nekar att inför publiken undersöka diskussionens egentliga ämne! Man måste känna sig bra svag och strida för en bra sjuk sak för att så uppföra sig. Detta sätt att behandla en allvarlig fråga förtjenar en allvarlig aga, för att nyttja artikelförfattarens egna ord, och jag hade visserligen fullkomlig rätt att uttrycka mig ändå strängare. En sak, som behöfver begagna sådana medel och som försvaras på det sättet, är utan tvifve! en redan dömd och förlorad sak; detta nekande att allvarligt undersöka den grund, på hvilken man står, förråder alltför tydligt den teologis förfall, som behöfver försvaras med sådana vapen. Skall då aldrig i Sverge, i så allvarliga dagar som våra, och då man öfverallt börjar att känna sig tröttad af skämt, en religiös tidning uppstå, der alla öfvertygelser, hvilka fritt utbildat sig under evangelii ledning, skola kunna uppträda och försvara sig emot de officiella traditionerna? Borde ej de kristne, hvilka fästa sig mera vid evangelium än vid de antagna symbolerna, mera vid: Kristus än vid de erkända dogmerna, fråga sig sjelfva om ej ögonblicket är inne för dem att bilda en tidning, hvilken kunde representera dem inför en protestantisk publik? I närvarande fall är jag tvungen att med skalden utröpa : Et le combat finit faute de combattants! () Stockholm den 27 December 1856: Trottet. -() Och striden slutades af brist på kämpar., Medel mot Rotssjukan.