Aftonbladet – 29 december 1857, sida 3

Genom mig skall hon aldrig blifva olycklig, svarade doktorn med ett eget leende. Den korta dagen hade gått till ända och aftonens mörker insvepte jorden i sin svarta slöja. Öfverallt, äfven i den fattiges koja, der det fanns ett ljus, hade man tändt det, för att åtminstone dermed fira julaftonen, denna högtid för gamla och unga och hvaröfver barnen så mycket glädja sig. Äfven fru Alards lilla boning var genom gumman Sjöbergs försorg upplyst. Siri hade med kall och likgiltig blick åsett detta hennes bestyr. Ack, hvad var nu julaftonen för Siri? Endast en dag till af plåga och lidande. För hvem skulle hon tända ljus? .Farmodren var blind, och Edvin, han fanns icke mer för henne. Tillbakalutad mot några kuddar satt fru Alard i soffan uti det inre rummet, och bredvid henne på en stol hade Siri tagit. plats, Med mild och stadig röst läste den unga flickan högt för den gamla ett kapitel ur bibeln. Ju längre Siri läste, desto undergifnare blef uttrycket i det bleka, aftärda ånsigtet, När bon slutat och lade igen boken, sammanknäppte hon händerna och lutade hufvudet empt dem i en tyst bön. Huru är det, Siri, mitt barn ? frågade den blinda. Å Bra, älskade farmor. Jag bad, bad att Gud må vaka öfver oss. Siris röst darrede. Du är helt säkert mycket, mycket nedtryckt af min olycka, Arma barn, huru mycken sorg har jag icke dragit öfver dig! Ifrån de blinda ögonen nedföllo ett pat stora tårar, O farmor, tala icke så! Skulle jag, som är ung, icke ega mod att bära en pröfning, den du sjelf med så mycken undergifvenhet underkastar, dig? Blott Jag kan vara dig till någon tröst och glädje, är jag nöjd.