Aftonbladet – 29 december 1857, sida 2

sörjan, och befalde i följd deraf att enkan Sissa Olsson skulle inkallas. Nu framträdde en sjuttiårig skrynklig gumma med stspplande steg och stälde sig fram vid bordsändan. ,Hon utropas för 50 rikslaler, yttrade ordföranden. Hon kostade 60 i fjor; men i år hafva vi bättre tider och således är detta ganska bra betaldt, hvarför jag hoppas att hon ännu nedgår till mera. — Kan jag inte få bii hos min son ännu ett år?s — bad gumman ::ed darrande röst. I detsamma framträdde en afskedad soldat, som till alla delar såg ut att vara ett fattighjon sjelf. Han vände på bussen några hvarf, hvarefter han tog till ordet: Jag är, som ni vet, bra fattig sjelf, men skulle gerna vilja. ha min mor, om ni vill betala som i fjor; ty under kan jag inte gå, såvida hustru och barn inte skola svälta ihjäl. — Håll munnen, din trasvarg!s afbröt ordföranden; sgumman är icke sämre än hon kan spinna och göra skäl för födan, om hon annars gitter. — Det var ej många af spekulanteroa, som ville lita på denna försäkran, hvarför soldaten efter åtskilliga prutningar fick behålla sin moder med fem riksdaiers afdrag. Nu framkallades en liten sjuårig flicka, som var ganska snyggt klädd och i öfrigt begåfvad med ett täckt rödblommigt ansigte, hvarvid ordföranden gjorde följande anmärkning, den han egentligen riktade mot en medelålders hustru, som höll den lilla fliekan vid handen: Här ser man följden af att be(ala för mycket för de fattige; flickan är ju så utstyrd som ett bondbarn, fast hon endast är en rackarunge.s Att hon är hel och ren skäms jag inte för, svarade hustrun. Flickan är god och snäll, och jag skulle gerna vilja ha henne ännu ett år, fastän Gud skall veta att jag dagligen förlorar.s — Vi få se, sade ordföranden och ropade ut henne för 30 riksdaler. Nu uppstod en rörande scen. För hvarje riksdaler, som afslogs, tryckte flickan hustruns hand, tiggde och bad att hon ville ropa in henne. Hustrun grät och följde efter a långt hon kunde; men. slutligen måste hon gifva vika för en annan, som slog af ända till 10 rdr, emedan han behöfde barnflicka och således förtjensde på saken. Den tredje i ordningen var en krympling, som såg mera ut till att vara ett lik än en lefvaade varelse. Han stultade fram på sina kryckor och yttrade med en sönderslitände röst: Hvar i Jesu namn J viljen göra af mig för nästa år är mig likgiltigt; men jag vill för ingen del vara hos Pehr Larsson, som både svälter och misshandlar mig.— Det är inte mer än rätt,, genmälde ordföranden, då du icke vill göra godt; ty fastän du är ofärdig i hälften af kroppen, kunde du ändå göra skäl för födan, dim latoxe. — Han blef utan vidare invändning försåld, och det just till samme man, från hvilken han bad om förskoning. Sålunda fortgick auktionen tills man försålt några och tjugo personer. Till hvarje individ bade ordföranden någon koqvick moralkaka, som lfligt senterades af ledamöterna. Sedan förrättningen vara slut, togo gubarne sig ett glas eller två i glädjen deröfver att de fått så billigt pris; men de fattige aflägsnade sig, förbittrade och hopplösa; ty det faller af sig sjelft, att de icke hade mycket godt att vänta, då man besionar, att de flesta gjort sina inrop i tanke act förtiena på saken. Vore det nu så lyckligt, att denna auktion med sina detaljer kunde räknas till undantagen, så skulle jag, icke nämt ett ord derom. Så är likväl icke förhållandet, ty jag har sjelf varit med på öfver tjugo sådana auktioner, der det med få undantag har tillgått på samma sätt. Jeg bar åfven skäl till den förmodan, att fattigförsörjnivgen inom flera delar af landet. är ställd på en dylik fot. På andra ställen har man fattighus, och detta är i min tanka ändå värre. Låtom oss kasta en blick inom en dylik boning, sådan den vanligen befinnes på landet Vi mötts för det första af en qväfvande luft och orenlighet på alla sidor. Rammen äro fullpackade med nödens barn af alla åldrar. Lsaktiga qvinnor, skrikande barn, jemrande krymplingar och sjukliga gamle äro här sammanfösta liksom osjälig fänad. Till ordningsman har man merändels vågon afstraffad tjuf eller annan brottsliog, som fallit församlingen till last, och som man på detta sätt söker använda. En gång i månaden sammanträder sockennämden och utdelar en knapp proviaut. Det hela liknar mera ett straffäogelse än en barmhertighetsinrättning. Under dylika omständigheter lida de fatiige förskräckligt. De hafva ingen att klaga sin nöd för utom presten, som oftast slår döförat till, emedan han till följd af sitt löningssätt vill stå väl med församlingen. Jag träffade en ättiårig gumma i ett fattighus, i sä usla omständigheter, att jag icke kan nedskrifva dem ; ech denna gumma var likväl en nära slägtinge till församlingens kyrkoberde. Detta må vara ett undantag, men sant är, att det står illa till med fa:tigväsendet på landet. Man får icke skrifva detta helt och hållet på obarmhertighet hos folket; ty bonden har så stora u:gifter i allmävhet, att ban många gånger måste pruta, fastän hans prutning härutinnan går för långt. Hans klagan öfver fattigskattens årliga ökande hvilar till större delen på missförstånd, emedan man icke räknade så noga när de fattige drefvo omkring, och man småningom utdelade sina almosor, som nu för tiden, då allt skall godtgöras i reda penningar. Det är emellertid en bedröflig sanning, att barmhertighetens nedeport för närvarande icke allenast är bra trång utan på många ställen nära nog stängd, af hvilken orsak det skuile vera Önskligt, att rikets nu församlade ständer ville taga fattigvaseniet i närmare skärskådsnde, samt afven föreskr.fva -ödiga förbättringar. I min tanka skulle döåtta bäst låta sig göra genom inrärtandet af andamålsenliga arbetsinrättningar jemte fattighusen i hva-je härad. Detta kunde visserligen församlingarne sjelfva ombestyra, men så läcge kommunalandan är så litet utvecklad hos msssan af folket, har man föga att hoppas från det hållet. Mycket skulle likväl kuana görss äfven under nuvarande förhållanden, om länets höfding årligen gjorde en resa genom länet och toge personligen i betraktande huru fattigvården handhafves i do olika socknarne. Vi hafva ju en hög embetsman, som årligen iospekterar rikets fängelser och vskar öfver fångarnes vård. Vore det för mycket om samma omsorg egnades åt den fattige förslitna arbetaren? Jag har här i få ord ve!at fästa allmänhetens uppmsrksamhet på en ganska vigtig fråga. Må den omfattas -med värma, till lindring för alla lidande och förtryckta! UTRIKES LJ Den i dag väntade utländska post har, då detta nedskrifves, ännu icke anländt. Vi äro således icke i besittning af några nyare tidningar än de i lördags e. m. ingångna, ur 1. Ls Ls 1 I kt