Aftonbladet – 23 december 1856, sida 1

yr Ve nea rr RR I än RN dast om de högre graderna, rangera sig bland tviflarnes leder de eljest så lättskrämda bankirerne, hvilka knappast förmå återhålla ett optimistiskt leende, då neufchåtelfrågans krigiska utsigter bringas på tal. Diplomatien deremot pätager sig en betänklig uppsyn och studerar schweiziska kartan sämt granskar de tre operationslinierna Rhen, Zimmat och Reuss, af hvilka de båda sistnämde äro oangripliga, men den förstnämde deremot svårligen kan hålla stånd mot en stor och väl organiserad armå. Endast en :och annan utländsk minister; hvars neutrala ställning medgifver en helt och hållet opartisk uppfattning af saken, beroende af hans mer eller mindre klara poiitiska vyer, bestrider icke möjligheten, att Preussens senaste not måhända endast haft syftet att uppskrämma Schweiz och tvinga det till fångarnes frigifvande. Man fäster uppmärksåmhet dervid, att notens innehåll denna gången, tvärtemot det vanliga bruket, blifvit ganska tidigt meddeladt åt den preussiska diplomatien, och att ministårens medlemmar skyndat att utbasuna dess innehåll i de salonger, hvarifrån det snabbast kunde komma uti vida verlden. Dokumentet säger ju dessutom uttryckligt, att Preussen, under sina förberedelser till strid, icke skall afvisa förlikningsförslag från Schweiz, i händelse sådant skulle äfgifvas af nämde makt omedelbart, eller genom annan makts bemedling; och noten är derföre ingalunda ett krigsmanifest: Tillåt mig att vid sidan af de andra, mindre optimistiska åsigterna ätven ställa denna, ehuru isolerad den än må synas. Den eviga neufchåtelfrågan fordrar, i anseende till sin gupphörliga onivexling, en så uteslutande uppmärksamhet hos de plågade korrespondenterna, så vida de icke skola plötsligt öfverrumplas af händelsernas utveckling, att några andra föremål för offentlig betraktelse allt. för länge blifvit Zsidosatia. Till dessa: hör den kyrkliga frågan, hvilken i Tyskland: blir allt mera brännande. Emellertid hafva kamrarne så godt som prorogerat sig, med undantag blött för en enda session; som kommer att ega rum nösta vecka, och de skola sedan icke åter sammanträda förr än den 5 Januari. Ni tillåter mig väl derföre i nästa vecka egna denna invecklade och vigtiga fråga en särskilt korrespondens. . Denna gång skall hvarken neufchåtelfrågan eller något-annat problem för dagen förhindra uppfyllandet af denna korrespondentplikt. Just nu emottager jag första bandet af den tyska öfversättningen från det förträffliga verket Göthes biografi af G. H. Lewes, som jag rekommenderar åt dem. bland edra läsare, hvilka ledigare läsa tyska än engelska. Öfversättaren är dr Frese, som förut med mycken framgång på tyska bearbetat Colliers emendationer af Shakespeare. Ifrågavarande biografi öfver Göthe af Lewes är måhända den bästa som finnes... Den är lättläst som en roman och innehåller dock en rikedom på materialier, som blifvit begagnad med stor värma och frisk framställning, Den har derigenom obestridligen företrädet, om man jemför den med Viekopfs skrift, som endast erbjuder tämmeligen oharmoniskt stoff, eller med den något iyskt abstrakta af Rosenkrantz, eller slutligen med Schäfers eljest ganska konstnärliga arbete, hvilken dock icke förstått att med lefnadsfrisk kraft uppfatta Göthes hela storartade personlighet. Till denna karakteristik af. Lewes föregångare, som öfversättaren företager uti företalet till första bandet (det enda som hittills utkommit), böra vi tillägga, att Lewes med innerlig förkärlek samt en grad af fullkomlighet, som hittills ingen före boom uppnått, inträngt uti den sore skaldens väsende. Hans beundran var så upplyst, att den förmedlade i stället för att försvåra den sanna uppfattningen af Göthe. Ingen skall otillfredsstäld lägga ifrån sig den på ett flytande språk;författade boken. Den bar till motto dessa Stillings ord: Göthes bjerta, hvilket endast få kände, var lika stort som hans förstånd, hvilket var bekant för allan. Bokens öfversättare, dr Frese, blef för några månader sedan förvisad från Berlin af stadens : polis , för oppositionel publicistisk verksamhet. Att ifrågavarande, hos vederbörande förhatliga verksamhet var ganska moderat, kunde icke afväpna det uti en berlinerpoliskonstapels. skepnad uppträdande ödet. Frese är preussare, men icke berlinare, och kunde således enligt den öfliga praxis förvisas, hvilket kan lända till tröst för den likaledes från Berlin utvisade engelske konstkritikern Morris Moore. Times yttrade vid den sistnämdes förvisning, att den ej begrep, hvaröfver han klagade, emedan man: genom förvisningen från Berlin i sjelfva. verket endast utöfvade en barmhertighetsgerning, så odrägligt vore vistandet i denna stad. Hr Frese begaf sig till Bremen, der han erhöll publicistisk: verksamhet, samt slutade der sin redan här började öfversättning. Förvisningen har således icke skadat det förträffliga arbetet ). Och då jag nu halftomhalft råkat in på det litterära området, så tager jag mig friheten nämna att ett förut sf mig omnämdt verk: Die Geschichte der deutschen Litteratur im. vierzehnten Jahrhundert von Julian Schmidt redan derigenom rättfärdigat det derpå slösade bifall, att nu, efter förloppet af omkring tre år, dess tredje upplaga redan utkommit. Julian Schmidt, som förut är fördelaktigt känd såsom redaktör af Gränsboten, har omarbetat och förbättrat hvarje upplaga, så att man i några afdelningar tror sig läsa en ny bok. Arbetet har förbättrats genom att den kritiska hållningen i någon mån öfvergått till historisk. Derigenom bar vunnits en vacker och välgörande objektivitet, och den skarpa ton, som begagnats af den oförskräckte och mot kotteriväsendet oförsonlige författaren samt ådragit honom mycken oförtjent fiendskap, har nu blifvit mycket mildrad. Man kan icke nog varmt rekommendera boken åt hvar och en, som intresserar sig för utvecklingen af vårt århundrades litteratur.