Aftonbladet – 22 december 1856, sida 1

sin plats. Hans rättskaffenhet, hans ordningsdsinne, hans arbetsamhet och hans kameralistiska insigter, jemte det jemna och vänliga väJsende, som. städse utmärkte hans umgänge, gjorde honom redan under den korta tid han Jbeklädde detta jembete af. alla både älskad och aktad. I anseende till det dryga ackord, som ännu: då var. förenadt med landshöfdingbeställningarne, kunde han likväl icke emottaga platsen såsom ordinarie, hvilket måhända i allt. fall icke heller erbjöds honom, emedan platsen troligen på förhand var ämnad: till hvad den ock blef — en reträtt för gunstlingen, då varande justitiekanksleren Nerman. Von Hartmansdorff återvände således till hufvudstaden, der han likväl icke Jåter inträdde i utöfningen af statssekreterareembetet, hvilket vid den tiden indrogs genom införande af departementalstyrelsen. ; Han var således nu fullkomligt fri att egna sig åt det parlamentariska värfvet; Det var också vid. denna; riksdag, som hans välde på riddarhuset såsom försvarare af de konservativa grundsatserna. och framför allt af adeln, såsom embetsmannastånd, hufvudsakligen grundlådes. Den på riddarhuset bränbara representionsfrågan väcktes då, som man trodde, fullt allvar. Oppositionen började att omfatta de stora grundsatserna, och personerna att uppÄTER i deras förhållande till dessa. Det blef således Nu; mindre fråga om att försvara regeringen. — detta gjorde i allt fall von Hartmansdorff alltid, äfven då bån var minister, på ett tämmeligen slappt sätt och sällan hvad. han kallar con, amore — än att strida för konservatismens eller, som han förestälde sig, I monarkismens; sak. Då stred han med hela öfvertygelsens. styrka, emedan ban uppriktigt trodde sig på samma gång strida för fäderHeslandets; fn Att vi ansågo och anse detta såsom en kortsynthet och ett misstag, indrar oss icke att erkänna både det aktningsvärda i moraliskt hänseende, att. stå fast vid den verkliga öfvertygelsen och det talangfulla i försvaret. Efter denna. riksdag. var också riddarhusets majoritet så tillgifven von Hartmansdorff, att han kunde kommendera bvarenda votering. I ännu högre grad blef detta förhållandet vid 1844-och 1845 samt 1847 och 1848 årens riksdagar. Då vid begge dessa, såsom bekant är, representationsfrågan åter upprörde: ståndet, betraktades von Hartmansdorff såsom en frölsaren, som räddade adelh frånuhdergång. Vid den förra af desta riksdagar förekom dessutom äfven en annan fråga, den om lika arfsrätten hvilken likaledes: ansågs hota adeln med undergång. Äfven i denna var han ståndets stödjepelare; bland annat såsom författare af den. protest, hvarmed ridderskapet och adeln uti denna fråga ingick till Kongl: Maj:t, men som icke hade nägra vidare följder, än att afslaget än mer befästade majoritetens. förtroende till partiehefen. Ereellertid Hade några yvgre ledamöter af riddarhuset, fom förmodligen tyckte det vara angenämare alt handla på egen hand, börjat bilda ett litet kotteri, zom småningom växt, och hvars karakteristik d:t torde vara öfverflödigt att här annorlunda beteckna, än att det utgjorde upprinnelsen tilldet nw florerande Junkerpartiet, detta parti, som bestämmes af omständigheterna och som egentligen icke tyckes ledas af några andra grundsatser än af inbilskheten om adelns och sin egen förträfflighet. Af detta parti: uppgjordes vid 1850 års riksdeg ett förslag till representationens ombildning, hvilket väl icke gick derhän att sjelfva ståndsprincipen derigenom upphäfdes, men som likväl närmade sig så långt åt ven ster, att de demokratiska: elementerna kun få något större utrymme än förut inom-den nya representationen. Dehna eftergift åt demokratien lät likväl icke förena sig med von Hartmansdorffs. framför, allt byråkratiska åsigter, och hellre -än . attförneka sin öfvertygelse i detta hänseende gjorde han en brytning med hela riddarhuset genom vatt i Mars 1831 framlägga ett, såsom det i företalet uppigafs, allt sedan 1840 påtänkt förslag till svenska folkrepresentationens ombildning, enligt hvilket riksdagen. skulle organiseras på fem stånd, nemligen prester; embetsmän, bor(gare, godsegare och bönder samt dessa delas i 34 klasser, der — o fasa! — icke ens orden igrefvar, friherrar, ridderskap och adel fingo ett lendarumsutan-underordnades under för adeln iImereller mindre -förbatliga titlar ..och yrken. IDenna lika öfverraskande som bestämda bekäninelse af den adeliga partichefen, att han ansåg iadeln såsom politisk makt hafva utspelt sin roll :och icke mera hafva någon framtid, — en bekännelse som han dessutom stödde: på-de mest talande erfarenhetsrön: — kunde icke undgå att af det höglofliga -ståndets.majoritet uppfattas såsom en krigsförklaring, och dermed ivärdetrockså slut med vonsHartmansdorffs öfvervägande: inflytande: Man uppsade honom formligen tro och lydnad, och junkerpartiet tog derefter, ,som bekant är, vid påföljande 1852 och 1853 årensriksdag nästan enväldi de politiska tömmarne på riddarhuset i sin hand. Man må tänka huru: som helst om von Hartmansdorffs representationsförslag — att vi icke gilla detsamma; torde vara öfverflödigt att tillägga —så bevisar det likväl ett högst sällsynt politiskt mod och-en lika sällsynt förmåga af politisk försakelse att utkasta en sådan handske emot sitt eget parti och derigenom för: sin öfvertygelse uppoffra hela sin ställning. På embetsmannabanan hade von Hartmansdorff sedan år 1841 haft en lugn och ingalunda afundsvärd plats såsom president i kammarrätten. Hans tid upptogs i öfrigt af fullmäktigskapet. i rikets ständersbank jemte trägna politiska studier, fortsatta äfven under flera resor i främmande länder, bland hvilka ! synnerbet den i England bos honom qvarlemnade ett mäktigt intryck. Qåktadt den stränghet, hvarmed han förföljde tidningarne, under den tid han var förordnad till ett slags öfverkontro!lör öfver tryckfriheten, sysselsatte han sig likväl sedermera sjelf ganska flitigt med författareskap i åtskilliga företrädesvis konservativa tidningar, såsom t. ex. Tiden och Svenska Tidningen. till hvilkas unnrätthällande