Aftonbladet – 18 december 1856, sida 2

1 städerna sedan 10891 ckKa:s med 9 procent, I Kopin gsrne med nära 12 procent, ken på landet med 35 procent. — Den 7 sistlidne Oktober firade -de-finsk: studenterna i Helsingfors en högtidlig fes med anledning af den filosofiska lärostolen: återupprättande samt den bekante skriftställa ren och vetenskapsmannen J. W. Sneilmans samtidiga utnämning till dess innehafvare. Sneliman har redan förut, sisom docens i filosofien, varit fästad vid det helsingförska universitetet, men blef år 1837 relegerad af congistorium acadericum. Den energiska karakter, som Snellman alltid utvecklat, samt hans välförtjenta vetenskapliga rykte hafva ständigt gjort honom till den finske. studentens älskling, oaktadt de många och bjerta lyten och ensidigheter som vidlåda hans person och publicistiska verksamhet. Från trovärdigt båll bafva vi äfven erfarit, att han ingalunda mött något allmänt gillande på den bana han senast inslagit i sina häftiga Ihbeller mot Sverge och dess folk. På den ifrågavarande festen föreslogs för första gängen offentligt. af de finska studenterna en skål för de skandinavi ska brödrauniversiteten i Sverge, Norge och Danmark, hvilken skål skall hafva druckit under ett allmänt och lifligt jubel: Vi reproducera här det tal som beledsagade skålen, då vi förmoda att:de fleste af våra läsue skola vara iotresserade att få kunskap derom, likasom att det är den finska studentkårens Önskan att det må bekantgöras. Ta.et höl!s af hist. fil. kandidaten Cari Gustaf Estlander och är ef följande innebål: Mina herrar! Jeg har den äran, att i finska studentkårens namn tala till de skandinaviska universiteternas ungdom. Det är icke lång tid förliden sedan nordens blickar riktades på ett tåg af ynglingar, som drog upp mo: Sverges koruogastad och dess åldriga lärdomssäte. De voro unga som vj, och son: vi vigde till bildningens tjenst, och liksom hos oss, lefde hos dem en stor och betydelserik id, idn om den nordiska bildniogens enbet och om denna enhet såsom grund för ett socialt, törhända äfven politiskt förbund de nordiska folkon emellan. Med nödvändighet har denna skandinavernas sträfvan väckt det lifligaste deltagande sfven hos oss, Med nödvändighe ; ty genom grunden af vår bildning, af hela vår verldsåskådning klingar denna samma nordiska grundton, som hos dem fostrat och bragt till medvetande idn om en skandinavisk nationalenhet. Den klingar der; men välan, i våra bröst bar sam :a bildning, låpgt mer än förhållspdenas tvång, just genom den tankens frihet, den insigtens skärpa och den viljars siyrka hon gifvit oss, tändt och bragt till me ivetandt en egen ide, idea om en fiask nationalitet, börjad som den är och forisatt som vi hoppas den skail blifva det, på grunden af och förimedelst det dyrs svenska arf som fiones nedlagi i vårt sedliga samhällshf. Allisen deita ljus uppgått för vår ande, kan vårt folks och dermed även vår enskilta tillvarelses mål och syfte icke mera vara ett skandinaviskt; de: är och måste vara ett finskt. Och vare detta sagdi förutan öfvermod, om vi kunde, ville vi ej mera återgå till Sverges utveckling, i den mening och på det sätt, att denna återgång kräfde uppoffrandet at finska folkets framtid söm nation, eller hellre, då vi t:la om hvad som nu är, sf boppet om denna framtid. Vi kunna det icke mer än yngliogen, så framt han vill blifva man och skapa sig en egen bara, kan ätergå till sitt foråna förhållande af barn, om ock han i all evighet bure den innerlixaste kärlek till sin fostrarinoa, Väl sant lika litet som ycglingen, sedan han lemnat fådernehemmet, kännå vi hvad lott som skall tillskif:as oss af ödet. Om vi skolz försvinna som regndroppan i morasegt, eller om vi skola kunna fortgå till vårt mål, det är oss fö.borga t. Men ctt veta vi likväl, att vare sig detta arbete för finssa folkets naiioralitet för d.t till hfs eller döds, står döck dess mål, orubbligt såsom sanningens och ärans, öfver det ena som det avdra. Men hvad mer: om än vårt mål faller utom deras, om än vi pedligga blomman af vår kärlek, summan st våra krafier för det fioska folkets väl, Je offra sin ungdoms hängifsenhet för en skandina:i k id; genom vårt svenska arf äro vi dock deras frinder, vår redliga prägel är slagen med samma bild: icgens stempel, vi bygga på samma kulturens grupd och botten, och dessutom — hvad här är af den största vigt — vi äro alla unga, alia lifvade af idn, vår håg bär samma värme som deras, vår kärlek samma styrka som derss ; sannerligen, det vore icke ungdomligt det vore kvappt menskligt att icke deras sträfvande skulle mötas af våra välgångsrop, att icke de och vi — tvenne bröder som åtskiljas, för att i skickelsernas trångmål bryta oss hvar sin väg — skulle med den innerligaste uppmärkssmhet följa hvarandras öden. Nej, måtte den tid aldrig randas och den sol aldrig uppgå, som såge oss med likgiltighet eller hätsk.aet vända våra sinnen från deras; ty då äro vi oss sjelfve otrogne, då äro vi i en an: nan tjenst än sanningens och vårt folka. Mina herrar! De skandinaviska studenterna bafva varit de förste att afgifva offentligt bevis på detta ömsesidiga deltagande. Mer än en gång afgafs det vid det festliga möte de senast firade. Måtte de vara öfveriygads att deras ord icke lemnat oss känslolösa och likgiltiga, om ock vårt svar icke sknlle nå dem! Vår stämma ljuder icke i konurgasslar, dess band lossas knappt i våra egna. Men Fivlands studentkår har dock velat tacka dem så offentligt den det förmår, och dertill valt ett tillfälle då den, liksom de, fira en fest af en stor nationel betydelse, då den firar en segerfest för den man, hvars hela lif varit som ep enda forigående kamp för det finska folkets rättigheter och dess utveckling till medvetnnde om sig sjelft. Och dermed har den velat säga sina fränder på hinsidan Bottenhafvet och Östersjön, att liksom den af bela sitt hjertas djup tager del i deras arbete för bildning och kultur öfverbufvud taget och för deras nationala id6 isynnerbet, så boppas och vet den förvisst, att de å sin sida skola gitva det enhälligaste erkznnande och hertligaste bifall åt dess arbete för sin, i full öfvertyrelse derom, att vi ömsesidigt gifva lika rätt åt det maningsrop, som ljuder till oss eubvar: Stå stark du ljusets r.ddarvakt kring dina fosterländska fanor! Mina herrar! i deona dfvertygelse dricker Finlauds stu dentkår en skål fö salas, Lunds, Kristianias och ww, or