Ea annsn omständighet, äfven betecknande för uppfattningen af kamratskap, är de: sväfvande och obestämda i de berättelser, hvilka afgifvits af de mina kamrater, som vid tillfället varit tillstädes och den mängd omständigheter, hvarom det heter att vittnena ej erinrade sig, ej kunde påminna sig c. Dylika åtgärder, som de mot mig vidtagne, äro icke alldagliga; de kunna icke gerna inom en kår, der kamratskap finnes, inträffa utan att af hvarje kåren: medlem tillvinna sig dem största uppmärksamhet, och lägger man härtill, att min anmälan till kongl. krigshofrätten ingafs redan dagen efter uppträdet, ati samtlige tillstädesvarande subalternofficerare der åberopades till vittnen och att denna skrift snart ble! till sitt innehåll bekant, synes det väl som omständigheterna bort hafva kraftigt manat till hvad då ännu var lätt att bestämdt i minnet fatta, huruvida den berättelse jag afgifvit var riktig eller ej. Huru härmed skett och buru många stridigheter och sväfvande uppgifter vittnesmålen innehålla, det visa protokollen på samma gång de ådagalägga att mina uppgifter i allt hufvudsakligt måst vitsordas. Slutligen bör jag ej lemna oanmärkt, att samtlige vittnen af underlöjtnantsgraden förklarat, dels att de ej på förhand afvetat att åtalade uppträdet skulle komma ait ega rum, dels att de ej kunde påminns sig att de hört något derom, och det eburu ett ai vittnena förmält att han sjelf vid samma tillfälle instämt i underlöjtdant dAlbedyhls yttrande. När mar nu ser hr löjtnanten Skjöldebrand i sin förklariog uppgifva såsom bevis derför att skäl till åtgärden emot mig förefunnits, att de fleste subalternofficerare i densamma deltagit, men dessa dels på vittnesed förklara att de icke på förhand afvetat att den skulle ske, dels såsom svarande förneka, att öfverenskommelse derom förut skett, lärer häraf ingen annan slutsats kunna dragas än att de öfrige endast följt det exempel, som gafs af herr löjtnanten Skjöldebrand, hvilken åter frår den villiga imitationen hämtar det enda skäl har kan anföra för det gifna föredömets riktighet. Härom och om ett kamratskap, som gör sådant möjligt och gillar det, torde vara nog att säga det reflexionerna göra sig sjelfva. Emellertid är det ettaf de tilltalades förklaringa och vittnenas berättelser styrkt faktum, att svaranderne på ordresrummet, der jag för tjenstgöring inställt mig, inför de för dagen tjenstgörande officerart af subalterngraden, icke blott uppsagt duskap, utar äfven allt intimare förhållande utom tjensten, hvartill fogats tämmeligen opåkallade erinringar af herr löjtnanten Skjöldebrand och de med honom instämmande att iakttaga skyldigheter utom tjensten. Ati ett dylikt beteende innehåller alla kännetecken al skymf, derom kunna svårligen delade meningar finnas, likasom det för hvar och en, som gör sig reda för hvad kamratskap innefattar, är tydligt att de fälde yttrandena icke innebära något annat än upphörande af allt kamratskap... Då nu ett dylikt skymfande officerare emellan strider emot både allmär lag och krigsartiklar, torde mitt emot svaranderne framstälda ansvarsyrkande vara fullt befogadt. Det skulle ock vara ett för god ordning och: disciplin i sanning vådligt prejudikat för hela svenska arment befäl, om ett dylikt förfarande finge ostraffadt aflöpa. För den, som tilläfventyrs denna gång skulle önska se det onäpst, blefve det kanske svårt att en annan gång vidkännas konseqvenserna, då samma förfarande begagnades mot någon annan. Och tydligt är det att, om det icke anses skymfligt och således lemna: oswaffadt, en dylik metod att från officerskåren utstöta misshagliga medlemmar sedermera. är legaliserad till användande ej blott mot kamrater och underordnade, utan äfven mot förmän, och detta naturligtvis desto mera ogeneradt i samma mån et föredöme äfven erhållits att vidtaga dylika åtgärder, utan uppgifvande af anledningarne. För mig enskildt är dock frågan, huruvida straff må drabba svaranderne, af vida mindre vigt, än det vitsord de sjelfva måst lemna beskaffenheten af sina motiver. Öfverlemnande till krigsfiskalsembetet att närmare bestämma de ansvarspåståenden, som böra emot svaranderne framstäl:as, anser jag mig tillika böra fästa kongl. krigshofrättens och krigsfiskalsembetets uppmärksamhet på en tilldragelse under målets handläggning vid krigsrätten, den nemligen att vid domstolens första sammanträde: fyra af de till ledamöter i krigsrätten utsedde officerare anmält, att de meå mig uppsagt duskap och sålunda gjort sig skyldiga till enahanda förhällande, som utgjorde föremål för det af mig anstälda åtal emot svaranderne i målet samt på sådan grund hemstält, huruvida de vore jäfviga, hvilket krigsråtten derefter förklarat två at dem vara. Utom det att ett dylikt jäfvande icke torde finnas med lag öfverensstämmande, hemställer jag å min sida, huruvida det må vara för domart lämpligt att, på sätt ofvan ur protokollet afskrifna ordalag utvisa, söka att inskränka och förändra föremålet för den ena partens åtsl mot den andra så som skett, då ifrågavarande herrar domare, utgörande I tillsammans krigsrättens pluralitet, på förhand vid undersökningens brjan förklara deras åtgärder att uppsäga duskap vara enahanda förhållande, som utgjorde föremål för mitt åtal, ehuru hvar och en, som vill taga den flyktigaste kännedom af handlingarne, genast finner att duskapsuppsägandet endast är ett af de flere uttryck jag åtalat och att de åtalade åtgärderna dessutom karakteriseras deraf att de skett på ordresrummet, offentligt inför subalterngraden, något som alls icke inträffade på hvad de fyra herrar domrarne uppgifvit sig hafva gjort. Men ett ännu betänkligare utseende torde saken få, då protokollet vidare utvisar, att, sedan jag bestridt det två af de ifrågavarande krigsrättsledamöterne, herr I: löjtnanten Silfversvärd och herr underlöjtnanten Wibom ens någonsin uppsagt duskap, bemälde herrar måst till krigsrättens protokoll förklara, löjtnanten Silfversvärd, att han icke uppsagt duskap, och underlöjtnanten Wibom, att hans uppsägelse skulle skett i ett bref, som han med pålitligt, bud. tillsändt mig. MHänvisande till hvad jag i en till krigsrätten ingifven skrift i detta ämne vidare yttrat, hemställer jag nu endast till kongl. krigshofrättens bedömande, i hvad mån omförmälde förfarande må finnas motsvara billiga fordringar på en domares oväld och fi rstånd; börande jag härvid ej lemna oanmärkt, att herr löjtnanten Silfversvärd, hvilken, på grund sf den duskapsuppsägelse han sjelf till protokollet erkänt sig icke hafva verkstält, förklarade sig jäfvig att vara domare, likväl ansett två vittnen, hvilka af mig oemotsagdt uppgifvit att de verkligen gjort dylika uppsägelser och på sådan grund velat jäfva sig, vara ojälviga vittnen. ; Slutligen har jag äfven att besvara mine vederparters vid krigsrätten framstälda påståenden, att jag i mina skrifter skulle inblandat hvad till saken ej hörde, äfvensom begagnat ett mot förmän icke passande skrifsätt. Att mine vederparter, i sin sträfvan att få sina motiver så dolda som . möjligt, vilja anse allt hvad derom yttras icke höra till saken, är naturligt, men öfverensstämmer dock ej. alld les med hvad gällande författningar stadga om fullständigheten af kriminalundersökningar. Icke heller torde mina vederparter inför svensk domstol komma långt sitt försök att vilja pålägga en parts utförande af sin talan inskränkningar af förmanskap. Lagen belägger med stra!t missfirmligt skr fsätt, Att mitt varit sådant, hafva ej ens vederparterne gittat påstå. Måhända återstår mig nu endast att för min del öfverlemna målet till kongl. krigshofrättens pröfning. Det sker dock under vördsamt törbebåll att, derest mina vederparter skulle frångå sin hittills visade förbehållsamhet, få begagna tillfället att vidare yttra mig, likasom att, ifall omständigheterna dertill förenleda, tilläfventyrs uppgifva vidare bevisning. Stockholm den 26 November 1356. C. 4. Öhrström. BLANDADE ÄMNEN.