Vid betraktande af denna sak företer sig likvil, git våra nuvsrande tillgångar eller öfrige förhålla .den omöjligen medgifra en sådan öfning i slut: n trupp för bela vårt folk, att det kan vara hvad mia kallar exercersdi manskap. Vi böra således vara botänkta på et system, som gör bristen på egentlig militärisk öfning så litet farlig gom möjlig — AU vi härvid måste bryta med det system, som hittills vurit följdt, synes mig likväl vara tydligt. Enligt detta system saknas det oss nemligen etter 40 årg fred och årliga utgificr af flers millioner riksdaler till försvarsverket, nödige vapen och utredning:ptrstdlar för utrustningen af den lilla slående armin med de fem beväringsklasserna, och oaktadt de liga beväringsmötena kunna bevsriongsynglings icke anses . ännorlunda än som ocfvade rek Sjelfva vår indelta arme uppgif vara i såc skick, att den skall erfordra iurättandet af insvu tiooskompanier för att kunna sanse3 erhålla tillräcklig bildning för kriget, oaktsdt de ofantliga summor dess årliga möten dragit från nationsiförmögenheten. Svensken besitter i allmänhet, euligt de fles:as medgifvande, en ovanlig failenhet för krigzryrkiet, och ban bör derföre utan tvifvel kunna bas igare än de flesta andra folk blifva soldatmessigt ?fvvd, i fall man icke vill fästa sig vid en mängd färdigheter, bvilka ej tillböra det som egentligen kara riserar krigsmannen, utan hufvudsakligen äro afsed: för paraden och lutslägret, och synnerligen ifall min j sjelfva uppfost-an kunde inlägga ett elemen:, som lättare gjorde honom moitaglig för undervisningen i t-ktisk sammanhållning och rörelse, samt i folklyanet återväcka den fordna aktningen för och kärlet en till vspenoskicklighet. En viss makt öfser kroppen; vana att någorlunda hålla sig i led och ro:e, att lystra till kommandoorå, och slutlien skicklighes i eldvapens begagnande innefatta en betydlig hjelp för inhämtandet af egentlig soldatbildning. Den makt öfver kroppen, som militären nu onekligen besitter i högre grad än andra medborgare i alimänbhet, är ett resulvat dels af den på senare å: en i vår arme infärda gymnastiken, dels ock af dermed nära beslägtade rent militäriska öfningar i vapenföring. Genom införandet af en systematisk gymnaslik vid våra folkskolor skulle icke allensst alla våra ynglingar från barcdomen vinna samma skicklighet att föra sin kropp, utan deras helsa och kroppskrafter skulle deraf skörda fördelar, som man endast an ara, men icke beräkna, och som ofantligt skulle bidraga att hejda den allmänna försvagning inom vår pation, som intygas både af de oupphörligen tillcagsende kasseringarne vid beväringsmönstringarne och af alla läkares vitsord, och som man vanligen tillskrifver ett i flere generationer fortsatt öfverdrifvet bruk af spirituosa, men som likväl torde hafva minga andra bidragande orsaker. Vid gymnastiseringen skulle gossarne med detsamma inhämta vanen att hålla tillsammans i led och rotar, samt att göra vändningar, uppslutvingar och flera dylika cnklare åelar af manövern, äfvensom att lystra till appeller och kommandoord. Denna del af rekryibildningen, af mycket stor vigt för soldaten enskildt liksom för truppen kollektiv; och befälet, skulle på detia sätt bibringas alla våra ynglingar genom öfningar, som till sitt hufvudsyfte icke voro militärisksa, utan förnämligast afseende den unga kroppens symetriska utbildning och de kroppsliga sinnenas skärpande, — öfovingar, som böra införas vid folkskolorna för folke s helsas skull, utan allt afseende på militäriska ändamål. Denna del af rekrytbildningen finges sålunda så att säga för intet, den erhölls såsom ett bihang till de skolöfningar, som göras för skolbarnens egen helsa. Skicklighet i skjutkonst vinnes icke lätt. Våra hittills hållna beväringsmöten hafva icke kunnat meddela sådan. Dertill har tiden varit alltför knapp och delad till för många andra öfningar. Icke ens under ett 30 dagars möte skulle den vid geväret åittills ovane inhämta någon särdeles skjutfärdighet. Denna skicklighet bör hufvudsakligen vinnas på egen hand, genom egen öfning. De flesta svenska ynglingar hafva af naturen en ganska stor håg för jagt och skjutkonst. Man behöfver, enligt min tanke blott laga så, att de få tillgång till goda gevär och ammunition, och att de några gånger om året erhålla t.llfälle till täflingsskjutning inom skyttegillen, så skola inom få år de flesta män inom vårt land på lediga stunder hafva blifvit kunnige i skjutkonsten och en god tillgång finnas på utmärkta skarpskyttar. Sjelfva skjutskickligheten skulle på detta rätt komma in bland folket så godt som för intet. Med skjutskicklighet bland folket och derjemte förmåga bland detsamma att hålla sig tillsammans i tropp, hade man vunnit vida mer för krigsbildningen än genom högst betungande och kostsamma årliga öfningsmöten. Dessa kunde då upphöra, den tid, som på dem förslösas, besparades åt hvars och ens yrke, kostnaderna kunde i stället användas till vapens och ammunitions anskaffande. Vid beräkningen af den numerstyrka vår krigsmakt skulle hafva att tillgå, ifall detta folkbeväpningssystem blefve infördt, är det omöjligt för mig att uppgifva något bestämdt siffertal, men tydligt är, att hela vår stridbara befolkning alltid skall vara tillräcklig att afvärja hvarje anfall som kunde göras, det måtte vara huru starkt som helst, om det än vore en ny folkvandring, som alltid måste duka under för brist på föda och andra förnödenheter. Tabellkommissionens senast afgifna femårsberättelser uppgifva vår manliga befolkning för år 1850 melian 15 och 50 år till 869,520 personer, deraf 105,122 mellan 15 och 18 år, 64,531 mellan 18 och-20 år, 153,309 mellan 20 och 25 år, 150,648 mellan 25 och 30 år, 124,543 mellan 30 och 35 år, 105,154 mellan 35 och 40 år, 86,191 mellan 40 och 45 år och 79,722 mellan 45 och 50 år. Skulle man nu anse det vara för tidigt att låta gossen vid 15 års ålder inträda i skyldigheten att försvara fosterlandet — vår historia har likväl att uppvisa ärofulla drag af helt unga krigares hjeltemod och bragder, såsom till exempel Magnus Stenbocks segrar i spetsen för Smålands och Skånes bondpojkar — utan anser beväringsskyldigheten böra vidtaga först vid 18 års ålder, så hafva vi dock en manlig folkstock mellan 18 och 50 år af 764,098 personer. Enligt min tanke vore i händelse af ett fientligt anfall 18 års ålder föf vapenpliktens vidtagande icke för tidig, synnerligen som gottländringen redan vid 17 års ålder inträder i beväringens lec er; men äfven om jag deruti skulle anses hafva gått förlår gt, och man ville räkna blott från nuvarande beväringsl ålder, så utgör dock antalet af mankön mellan 201 och 50 år 699,567. Då jag likväl befarar, avt mången kommer att anse krigstjenstskyldighet ända till 50 år vara ötverdrifvet, enär under det lefnadsstt, som småningom gjort sig gällande bland vårt fik, nationen efterhand blifvit så försvagad, att en stor del 50-åringar redan äro gubbar, så antager jag tterligare, att man ej skulle med säkerhet kuvna till försvaret påräkna dem, som äro mellan 45 och 50 år, utan blott dem, som äro mellan 20 och 45 år. Inom denna ålder hade Sverge år 1850 en marlig befolkning af 619,845 personer, hvilka i händelse af ett krig skulle vara att påräkna.. Härifrån böra) likväl afräknas de, som äro oduglige till krigstj: ost till följd af lyten och naturfel, eller sådane, som staten använder för sina andra vigtiga behof. I san ma mån gymnastik i folkskolorna, mindre begagnande af spirituosa och mera ändamålsenligt inrättade bostäder och lefnadssätt kunna utöfva inflytande på folkets helsa, skola säkert de till krigstjenst odu.;liges antal minskas. Emellertid bar det under de senare åren vid beväringsmönstringarne utgjort en fruktansvärdt hög procent, och jag föranlåtes derföre sntaga, att antalet af till krigstjenst oduglige och i annan allmän tjenst anstälde personer kan uppge till 119,845 personer. Vi skulle det oaktadt hafva en stridbar vapenpliktig styrka af 500,000 man, och ingen kan betvifla, att ju den skulle gifva oss en säker borgen för seger, synnerligen då vi medtoga i beräkning Norges biträde, som efter den af rigeringen antagna beräkningsgrunden skulle stå i jör