samt understödda af verkliga Intressen, sluta med att vinna segern. Förlåt mig en opinion, gom måhända ej är annat än en illusion af natisnel egenkärt k; men u mer jag studerar Frankrike och ar dra folk, desto mer öfvertygas ja. derom, att om ock dessa obestri igen ega atskilliga företröden framför Frankrike, det sexare likväl öfverträffer dem alla i en punkt, nemligen den klarhet, med hvilken den uppfattar rätten och tillämpar densamma. Andra folk kunna vata mera lärda deruti, men de ära ock bestämdöt mera förvirrade i detta hänseende. Eno olycklig fraseologi förfalskar för dem det rätta och fördunklar för dem dess enkelhet. Jemör de från iranska kansliet utgångna handlingar med and a kansliers, och riktigheten af min anmärkning skall förvåna er. Ense med en annan stat i en räftsfråga, skall Frankrike nästan alltid uttrycka denna råga med mera klarhet, och til följd hära? dervid visa en större skarpsinnighet. Dessa reflexioner tyckes här ej höra till saken, men de tjena till att i cn af de frågor, som nu uppröra oss, lärga i gagen en politisk skiftuing, som synts mig otydligt uppfattad, mnemligen denna. Man diskuterar frågan, buruvida Napoleon understödjer eller icke den tolkning, som Ryssland gifver åt fredstraktaten i de tvistiga punkterna. Till en början ansåg m:n honom göra det. Nu börjar man sätta i fråga detta kejsarena3 biträdande af den ryska tolkninger. Nåväl! jag är öfvertygad om att man här tager en formfråga för en sakfråga, och at frågan ej framstält sig för kejsaren i len formen hvem har rätt? utan på följard: sätt: Hvilken bör afgöra hvem som har rätt eller orätt? Innan man vili tala om dome måste man i sjelfva verket afsöra hvera :om skall bli domaren. Primo de jud:ce. De:ta är en romersk id, men som blifvit fullkomligt fransk, och det är denna id, som Nanoleon med mycket skäl vil göra gällande i sitt föröfrigt ganska tydliga sträfvande at realisera Henrik IV:s politik i hvad som. rör internationella tvister, nemligen at under ställa dem eu europeisk tompromiss. Om derföre England vill betrakta den ihärdighet, som Frankrikes regering visat i att fordra tvistefrågornas hänskjutande till en kongress, såsom et: gillande -f de ryska anspråken, och att denna regering reåan skulle ha fattat parti för dessa anspråk, så tror jag detta vara en irring. Franska regeringen begär ingenting annat än tillämpaingen på förhand af en Özonskenlig priacip, ty det är fullkomligt klart i närvarande fall, att det endast är kongressen som kan de jure lika som de facto tolka kongressens beslut. Sedan denna svårighet blifvit undarröjd, bvar finnas väl några giltiga skäl emot ett nytt sammenträde af kongressen? Ett sådant bör derföre anses för sannolikt. Och lika sannolikt ir, att de sammanträdande ombuden icke lära vilja inför samvid och efterverld utsätta sig för det fruktansvärda ansvaret att sätta Europå I låga för ett eller annat Bolgrad. Jag kan lika litet tro, att frågan om Neufchatel föranleder svärdeta dragande ur skidan. Här utgör rätten, såsom det någon gång inträffar, hufvudfrågan, eller snarare rätt emot rätt. När händelserna eller menniskorna före: taga sig någonting så anomalt -som att ställa ett och samma land under tvenne suveräver. så skapa de härigenom dylika situationer, och det är för att lösa sådana frågor och i allsköns stillhet befria verlden derifrån som Gud tillåtit, att det gifves statsmän och diplomater. Nej, man bör ej befara, att Napoleon III öfverlemnar Neufchatel i Preussens händer. Han känner, som jag tror, alit för väl geografien för att göra någonting dylikt: Den som har Neufchatel, har en fot i Frank: rike. Ludvig XIV gjorde denna anmörkning i en korrespondens med en af sina ambassa: dörer, och att ha konurgen af Preussen på så nära håll, är Jika litet angenämt som det fordom hade varit att der ha kurfursten af Brandenburg. I afseende på neapolitanska frågan, tror jag ej att denna kommit lårgt på väg. Ni vet, att jag hitills ej trott den kunna lösas på fredlig vä . Man berättar härom i ganska höga kretsar en nsockdot, som jag här vill meddela. Den är ganska kort, ty den går ut derpå, att konungen af Neapel, då han afsin ambassadör, Aatonini, fiek en mängd råd att gifva vika, inskränkte sig till att medelst telegrafen svara honom: Du tråkar ut mig! Och med denna anekdot afslutar jag nu min teckning af den yttre politiken. Den inre politiken befinner sg i en platt stiltje. Det vigtigaste man derom säger är, att oppositionen (gamla stilen!) skulle vilja visa sig, i synnerhet i Paris, vid de snart instundande valen. Jag tillägger, att oppositionen är sysselratt med en noggrann revision af vallistor-. na. Jag har här e; talat om annat än den politiska verlden. Den sociala och den litterära verlden förete emellertid i närvarande stund ett visst intresse, som lifvar den förra och i mer eller mindre grad uppvärmer den senare. I mitt nästa bref vill jag meddela några detaljer öfver dessa båda verldar, och deribland öfver den tendens man der nu visar att sysselsätta sig med ert lands religiösa fråga. 4. H.