EAA WAS SATSAT IGLESIAS ISLERHESSS BS TSMC BLS SAR konseqventa att erkänna gerningen och klaga öfver uttrycket, liksom säkerligen hvarje annan i samra stälining skulle med tacksamhet begagnat det lemnade tillfället att uppgöra saken och derefter sökt utverka sig det möjligen skonsammaste bedömande hos förmän af hvad som var förbrutet, i stället att, såsom den ifrågavarande fanjunkaren, utan att finna anledning till den minsta ursäkt för sitt eget förfarande, uppträda inför regementschefen och tjenstgörande majoren med klander öfver de, för hans af gerningen oskadade namn sårande ordalagen i brefvet. Och dock kunde dylika åsigter finna understöd, såsom förfarandet mot mig nogsamt utvisar. Men då mina vederparter velat framställa saken såsom hade samtlige subalternofficerare varit ense i dessa åsigter, anser jag mig skyldig förklara att detta icke var fallet, utan att de, hvilka gåfvo stöd åt fanjunkarens uppfattning af saken, voro lätt räknade. Omständigheter gynnade likväl deras tillväxt. Det erkännande fanjunkaren afgifvit hade skett -endast inför regementschefen och tjenstgörande majoren, brefvet åter förevisades eller kunde förevisas för hvem som helst, och jä saknar för ingen del anledning att betvifla det erkännandet meddelades alla, åt hvilka brefvet och anmärkningarne öfver mina deruti begagnade uttryck delgåfvos. Emellertid hade regementschefen och tjenstgörande majoren, befarande att fanjunkaren, hvilken haft det modet att från arresten, i skrifvelse till tjenstgörande majoren, begära underrättelse om orsaken till den honom ålagda bestraffning och skriftliga ordres derom, skulle öf-er bestraffningen föra klagan, låtit vid förhöret inför regementschefen och tjenstgörande majoren om förloppet samt öfrige omständigheter uppsätta en berättelse, den så kallade P. M. Då jag nu tyckte mig finna att väl innehållet af mitt bref blifvit kändtinom officerskåren, men icke förloppet vid förhöret, delgaf jag vid ett tillfälle öfrige subalternofficerare P. M., och kunde cke annat finna, än att densamma i icke ringa mån häfde den missbelåtenhet, som hos några flere än fanjunkarens intima vänner börjat visa sig öfver brefset. Med skäl borde jag nu kunnat hoppas att tillräcklig upplysning var vunnen. Men tyvärr hade jag begått den oförsigtigheten att förevisa P. M. i en afskrift, som icke var undertecknad af den tjensteman, hvilken uppsatt densamma. Och detta. !ärer, efter hvad jag sedermera fått anledning antaga, kommit att göra P. M:s sanningsenlighet misstänkt, något så mycket förunderligare, som, ifall man velat betvifla dess trovärdighet, upplysning härom rimligtvis ej bort sökas hos någon annan än resementschefen eller tjenstgörande majoren, och icgendera af dem kunnat annat än på det kraftigaste bestyrka densamma, då regementschefen till och med sjelf uppsatt en del af densamma och tjenstgörande majoren uti en sedermera af fanjunkaren emot hoaom väckt rättegång till domstol ingifvit och åberopat samma P. M. Innan dock detta ännu skett eller jag, som på någon tid icke var tjenstgörande, fåti tillräcklig kännedom om hvilka medel, som kunde. hafva begagnats för att verka på stämningen bland kamraterna, inträffade vid mitt återinträde i tjenstgöring det uppiräde på ordresrummet, som utgör föremål för kongl. krigshofrättens bedömande och vid hvilket de så att säga intimaste af friherre Falkenbergs vänner inom officerskåren, icke nöjde dermed att jag för brefvet fått undergå samma bestraffding som friherren för sitt konduitfel, förmodligen trodde sig kunna tillfredsställande hela det sår, hans namn erhållit genom nämde förskräckliga bref. Innan jag öfvergår till de upplysningar, hvilka uader rättegången vunnits rörande mina vederparters förhållande och det juridiska bedömandet deraf, torde det tillåtas mig ännu några erinringar. För hvar och en, som känner beskaffenheten af samlifvet inom en officerskårs, lär det vara lätt att inse, att en ställning sådan som den, hvaruti jag kommit, icke är önskvärd, och att man icke utan särdeles kraftiga skäl föredrager en rättegång, sådan som denna, och hela det dermed följande obehag framför att endast se sitt eget lugn till godo, och, då man icke kan sammanstämma med de gällande åsigterna, lemna dem platsen fri. Till en redogörelse för de skäl, hvilka förmått mig till det val jag gjort, tror jag mig både berättigad och pliktig. Till vederparter har jag subalternofficerare vid samma regemente, der jag sjelf är anstäld. Hvad hade jag emot dem eller kamratskapet felat ? Jag hade intet annat gjort än hvad som var min tjensteplikt, och hvad hvar och en af dem skulle utan tvekan och klander gjort emot hvarje underoflicer, hvilken icke haft ett namn, som kunde såras. Denna distinction förbisåg jag, jag kan erkänna det så mycket heldre, som jag icke tror att den är militärisk, och jag behandlade underofficer som underofficer. Är det nu orätt att jemlikar i tjenst behandlas lika. utan afseende på namn eller relationer, då hade jag orätt och gjorde orätt. På denna punkt stäldes tvisten, då den af fanjunkaren inleddes genom hans inför regementschefen och tjenstgörande majoren förda klagan deröfver att jag genom uttrycken i brefvet (icke han genom den erkända gerningen) sårat namaet. Emellertid, om tvisten förblifvit på dennas punkt, skulle jag ännu gerna hafva kunnat lemna fanjunkaren och hans vänner fältet fritt, alltför väl inseende att den vigtiga grundsats frågan gälde ieke derföre var förlorad, att mäktigare krafter behöfdes ör att en gång bereda den en seger, som icke kan uteblifva. Men märkvärdigt nog, ehuru dessa förhållanden onekligen voro, såsom löjtnant Skjöldebrand så väl uttrycker sig, enskilta förhållanden inom ett regemente, som icke böra framkastas, och ehuru den tystlåtna grannlagenhet mina vederparter nu iakttaga i afseende på motiverna för deras handlingssätt emot mig sätter utom allt tvifvel, att de städse förfarit lika i afseende på mina motiver, blefvo dessa Förhållanden, inom få veckor efter det de tilldragi: sig, prisgifna åt offentligheten i tidningsartiklar, deri den tjenstgörande major, hvilken man i främsta rummet tillskref att fanjunkarens namn ej blifvit vederbörligen sedt till godo, och mig påbördades att vid förfarandet mot fanjunkaren varit ledda af motiver, lika nedriga som osanna. Efter min uppfattning al kamratskap, skulle det tillkommit kamrater, som mer å5n väl kände det infama i nyssnämde framställningär, att, hvad än de kunde hafva emot den anpgripne, icke medgifva att annat lades bonom till last än hvad som egde grund, och följaktligen, naturligtvis utan allt offentligt uppträdande, enskilt och muntligen till dem, som kunde önska upplysning om rätta förhållandet, uttala sitt ogillande af det lögnaktiga förtalet och sia protest emot att en kamrat lemnades till pris åt oförtjenta beskyllniogar. Men i stället ansåg man förmodligen rättast att betrakta allt endast såsom enskilta förbållanden inom regementet, hvilka icke borde framkastas,, och iakttog väl på denna grund en enpis tystnad, som tyvärr lätt kunde missförstås. För mig blef emellertid bäraf ena nödvändigbet att få det verkliga faktiska förhållandet på något sätt erkändt och lagdt i dagen. En förklaring derom, åtminstone inför subalterngraden, tycktes mig vara en billig begäran. Och jag kunde sannerligen icke föreställa mig att hr löjtnant Sköldebrand skulle finna ridderligt och rätt att, då han uppsede all beröring utom tjensten, besvara min fråga om zenledningen dertill med ett nej. Sedan emellertid så skett och sedan dermed all utsigt att af mina vedersakare erhålla en för)laring om verkliga anledningen til deras oviija emot mig var stängd, har jag icke kunnat utifinna något sätt att erhålla en offentlig :örklaring om hvad som lades mig will last och en offentlig vederläggning al ofvannämde nedriga och till sin källa så outgrund liga rykten, än genom att inför domstol förnya och upprepa uppmaningen. Om den blifvit utan verkan är ej mitt fel; det är icke jag som skytt att vidkännas hvad jag verkligen rpjort. Och om någon skulle vara bånägen att tadla, det jag skridit till rättegång och det mot kamrater, må han blott förut ÅR mn RR ÖR BÅT midt BR. MÖR JL åk RR alla