förmåga såsom lotsar. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Öhrströmska målet. Vi meddela följande af underlöjtnant Öhrström den 26 sistl. November till kongl. kagshofrätten ingifna händling: Sedan numera den af kongl. krigshofrätten förordnade undersökning, rörande löjtnanterne Sköldebrands, af Klerckers och von Knorrings samt under löjtnanten friherre DAlbedyhlis förfarande emot mig å kongl. lifbeväringsregementets ordresrum den 23 sistslidne April försiggått och undersökningsprotokollerne till kongl. krigshofrätten inkommit, får jag, till närmare utveckling af min i målet förde talan, anledningarne dertill och dermed sammanhang egande omständigheter, vördsammast anföra följande: Uti den dagen efter uppträdet å ordresrummet till kongl. krigshofrätten ingifna skrift med anmälan till åtal yttrade jag, att särskilta omständigheter gjorde det för mig framför allt angeläget att framtvinga en så mycket som möjligt offentlig förklaring af de motiver, som föranledt mina vederparter till deras emot mig vidtagne åtgärder och fälda yttranden. Med detta mål för ögonen har jag ock, såsom undersökningsprotokollerne nogsamt utvisa, vid krigsrätten upprepade gånger sökt från mina förbemälde vederparter frammana en förklaring af motiverna för deras handlingssätt eller om hvad de hade att lägga mig till last, som kunde gifva fog för deras handlingssätt, men allt utan verkan. Mina vederparter hafva fortfarande funnit för sig förmånligast att icke ingå i dylika förklaringar, åtminstone att icke göra det på en plats, der de voro utsatta för svar och vederläggning, der framkastade uppgifter kunde bemötas och tilläfventyrs sannings18sa tillvitelser ställas i sin rätta dager. Ty att man annorstädes varit lika förbehållsam i afseende på enskilta förhållanden inom regementet, som ej böra framkastas, lära finnas grundade anledningar att betvifla. Onekligen ligger i denna mina vederparters inför domstolen visade förlägenhet ett faktiskt och oförtydbart erkännande att motiverna för deras handlingssätt emot mig icke tåla att framställas, der lika tillfälle finnes för oss båda att utreda verkliga förhållandet. Och detta redan vid appträdet å ordresrummet framlysande och af krigsrättens förhandlingar till fullo bekräftade faktum borde i sanning vara tillräckligt att karakterisera mina vederparters förfarande. Det skulle dock för mina vederparter vara mera ån beqvämt, om det framhållande af arten utaf deras beteende, hvartill jag såsom part inför kongl. krigshofrätten är både berättigad och pliktig, finge stanna endast vid den negativa åtgärden att visa det de sjelfva tnna anledningarne till deras handlingssätt icke tåla att uppgifvas. Fastheldre tror jag mig, då hithörande förhållanden varit föremål för offentlig diskussion, ej böra underlåta att till bemötande upptaga några af de omständigheter, på hvilka man hnufvndsakligen velat grunda ett tadel af hvad jag gjort oeh således möjligen i någon mån ett försvar af mina vederparters handlingssätt. Så har saken blifvit framstäld som skulle jag genom anmälan om den i P. M. nämde fanjunkarens der omförmälda beteende hafva felat mot kamratskap. Det torde vara nog att erinra, det fanjunkaren först efter de i P. M. omtalade tillåragelser blef officer, för att visa, det något kamratskap icke, den tid anmälan skedde, existerade. I påminnelseskriften har jag redan visat att det var min i tjenstgöringsreglementet tydligen föreskrifna skyldighet att anmäla en dylik af underofficer begången förseelse; och att jag fullgjorde denna skyldighet, skulle säkert icke väckt den minsta uppmärksamhet, om fanjunkaren icke haft ett namn och trott sig böra upprättbålla dess anseende, på sätt han sedan visat. I öfrigt skulle det icke vara omöjigt om sådant kunde blifva föremål för undersökning, att visa det den anmälan jag gjorde icke varit den enda, som rörande den ifrågavarande fanjunkarens förhållanden utom tjensten blifvit af subalternofficerare vid regementet gjorda hos förmän, likasom det icke inom officerskårer är något så ovanligt, att man anser regementsofficerarne böra få kännedom om deras bland underbefälet uppförande, som eftersträfva att blifva officerare, något som här var fallet med den nämde fanjunkaren. Hans uppförande hade desstom väckt någon tvekan, buruvida han ådagalagt uillbörlig stadga. En gång förut antagen på regementet, hade han lemnat det och ingått på ett indeldt regemente, der ban gjort möte och troddes blifva officer, men sökte och vann ånyo anställning vid lifbeväringsregementet, der, såsom jag redan nämt, hvad jag emot honom anmält icke var det enda klander, som kommit till förmäns kännedom. Också torde det kunna med visshet antagas, att, om jag förtegat saken och densamma först sedan fanjunkaren vunnit officersbefordran blifvit känd, ett svårt och rättvist tadel skulle inom officerskåren drabbat mig, desto heldre som redån innan saken genom mig kom till vederbörandes kännedom och slutligen nppgjordes, densamma blifvit af den, som för mig omtalade den, berättad i ordalag och med tillagde reflexioner, hvilkas sårande innehåll drabbade icke blett fanjunkaren, utan officerskåren. En annan grund för tadel emot mig, och detta den, som hos mina vederparter, så vidt till min kunskap kommit, varit den vida öfvervägande, är det sätt hvarpå jag affattade det i P. M. omtalade bref, hvilket jag, på hr regementschefens befallning, aflät till fanjunkaren för att underrätta honom om den gjorda anmälan. Utan att nu vilja ingå i något försvar för