anskaffadt, ej torde aflöpa utan ytterligare betydligt stegrade kostnader. Vi hafva å dylik åtgärd ganska nyvunnen erfarenhet genom under de senaste åren underhållen utprickniog å Finnoch Grundkallegrunden uti södra delen af Bottenviken. Det åberopade exemplet, att engelsmännen under senaste kriget i Östersjön och Norrbotten utlade bojar på grunden, är föga bevisande i denna fråga; ty under krig får man ej se på kosinaden blott ändamålet vinnes; under fred uppstå helt andra förhållanden, ty då måste det hushållas, sparas om man så kan. Att utländska sjöfarten med fasa nalkas våra grundoch klippuppfylda kuster, en motsats till deras, torde rätteligen böra hänföras till deras ovana vid förbemälde förhållanden, men ej på våra bristande sjömärken. Vidkommande den uppkomna ökade ångbåtstrafiken, att något äfven för den borde tillgöras, så eger den redan fördelarne af hvad för segelfarten är tillgjordt, och då denna ångbåtsfart allt ifrån dess första början sökt undandrega sig alla allmänna afgifter, som drabba segelfarten i afseende till fyroch lotsväsendet, nemligen befrielsen ifrån fyroch båkafgifters erläggande, så borde dess fordringar också rättas derefter. Derjemte undandraga sig också dessa ångbåtar tämmeligen allmänt den för sjöfarten i allmänhet bestämda skyldigheten att taga lots vid all fart från öppen sjö, d. v. s. vid inloppsorterna. Denna hushållningsmetod förklarar lätt nog det ovanligt höga antal procent, som åt ångbåtsaktieegare årligen utdelas. Hvad angår anförandet om nödvändigheten för lotsar att med däckade segelfartyg eller större båtar möta ankommande seglare, så är detta visserligen både insedt och som nyttigt ansedt, således önskligt att så kunde vara; men den ifrån uråldriga tider inbitna vanan vid de små och öppna båtarne innebär en stor svårighet, då man vet huru gamla vanor och bruk äro hos svenskar i allmäohet så inbitna, att de äro högst svåra att rubba, så är äfven förhållandet med lotsen, jag talar härom af erfarenhet. Och om det äfven häfves, hvem skulle anskaffa dessa segelfartyg och större båtar? Lotsen, såsom illa eller till och med stundom uselt lönad, förmår det icke; skall lotsoch fyrväsendets stat eller kronan, som reJan eger att årligen underhålla 32 fartyg och båtar, äfven bekosta ett ytterligare antal? Så blifver detta facks inkomster äfven anlitade. Den i sammarhang härmed omtalade och önskade fria lotsningens utsträckning, kan måhända vara lämplig på rikeis vestra kust, der den också är tillåten, derföre att der framgår en talrikare segeifart och sålunda möjligen kan löna sig, men förhållandet på rikets östra kust är icke sådant, eburu beqvämt det skulle vara för sjöfarten, det medgifves, att få följa sina infall och tycken ; dessutom torde mångkunskap om våra svåra farleder, inlopp och hamnar vara svårighet underkastad att finna hos sådana individer, som på vinst och förlust ville i öppna sjön afbida fordringar på lots, hvilken icke så sällan uraktl tes begagna åtminstone i vackert väder, der lotsar finnas att tillgå. Jemte allt detta må det tillåtas oss göra en erinran; nemligen den, att sjöfarande och de som med sjöfarten hafva samband, ifra för införandet i vårt land af den fullständighet i fyrväsendet, känningsbåkar, märken och grundbojar, hvars förebild finnes hos mäktigare och rikare stater, men dervid måste likväl ihågkommas, att Sverge med sina något mer än 3 millioner invånare, men med en kuststräcka jemförlig med Englands eller Frankrikes, det förra med omkring 24 och det senare med 30 millioner invånare, icke gerna kan förmå bekosta dylika anstalter så fullständigt som de tvenne senast nämda staterna. Ty om vi af ett upplågande nit hänfördes för ögonblicket och möjligen kunde åstadkomma något ditåt liknande, torde dessa anstalter snart nog förfalla i ruiner genom den öfver höfvan .r:; crliga stora underhållskostnaden. Hvad sjelfva lotseriet angår, så kan endast en liflig trafik, som begagnar deras biträde, bilda goda lotsar med bärgeliga inkomster, förutan hvilka dessa individer endast föra en aftynande lefnad och ha ringa förmåga såsom lotsar.