JAnRO ireaCa räcker; och det är för sens avl Ordum försvaret och öfva folket, då fienden står på våra luster. Ryssen har aldrig försummat sig, när t gtått Ull buds, och skall ej heller göra det h ter. Gottlänningarne äro vapenpliktiga till 50 ålder, och talaren bad öns representanter upp burna vapenplikten der utöfvas, Sedan så skett, vil tal. ytirg sig vidsre. Flere instämde. Lagergren ville till upplysning för dem, som så mycket fruktade allmän vapenplikt, meddela, att getländningarce inträda i beväringens leder vid fylda 17 års ålder och sedan göra ett 6 dagars möte hvarje år till fylda 30 år, hvarefter de stå qvar i rullorna och mönstras hvarje år till fylda 50 år. Underbefi!et väljes af manskapet inom kompaniet. Öns invånare hafva icke funnit sig missbelåtna med denna inrättning, utan tvärtom har den visat sig mycket lämplig, och det skulle säkert vara en stor fördel om den kunde införas i det öfriga Sverge. De förde!ar den gotländska beväringen visat sig ega äro: större truppstyrka än på något annat sätt kan åstadkommas; mera krigiskt sinne bland folket än eljest; vzna vid och lust för vapenföring och skjutkonst; krigsberedt manskap öfverallt på ön, så att fienden icke på något ställe kan sätta sin fot i land, utan att möta motstånd, och ett motstånd, som blir allt starkare allt som larmtrumman, stormklockorna eller andra samlingssignaler hinna kaila tillsammans befolkningen; i allmänhet friska och utbildade kroppar till följd af de systemariska öfningarne i ung. är; tillgifvenhet och hjelp åt den stridande styrkan af den öfriga delen af folket. Då Lagergren befarade, att den lilla stående armen med de fem beväringsklasserra utgör eit allt för otillräckligt skydd emot Ryssland, så ansåg han gifvet, att, i händelse af ett krig med nämde land, folket skulle behöfva resa sig i massa till fosterjordens försvar. Det måste då vara nyttigt att ett sådant allmänt deltagande i försvaret blir under freden förberedt och ordnadt samt vapen anskaffade. Lagergren var icke för upphörandet af all beväringsexercis i fredstid; men då kan hört flera motionärer föreslå sådant, så vil!e han öfverlemna saken åt den komit, som skulle utarbeta organisationsplanen. För öfrigt önskade han motionen all framgång. Tobias Lind önskar förändring i nuvarande militärorganisationen, och skulle ba slutit sig till motionären, i fall denne föreslagit införandet af det norska systemet. Nu kunde han icke gilla motionen. Östman fick nu åter ordet. Han ville ej sätta något förtroende till förespeglingarne om lindring i indelningsverket. Man hade, påstod han, äfven 1812, då ständerna åtogo sig nuvarande beväringsplikt, förespeglat att hälften af den stående armen skulle indragas, men man blef lurad på konfekten. Den allmänna vapenplikten är nödvändigare på Gotland, som är en ö, än på fasta landet. För öfrigt, menade Östman, saknas oss icke truppstyrka till landets försvar; bristen består i skickligt befäl och härförare. Han upprepade sin anmaning om motionens återtagande. Petter Jönsson fann nu ytterligare skäl att motsätta sig motionen uti den ojemnhet, hvarmed den skulle komma att trycka på folket. Mången kunde ha 4, 5, ja 6tpojkar att skicka till ledet, då deremot en annan hade ingen enda, hvilket Peter Jönsson ansåg alltför orättvist. För öfrigt skulle den förespeglade billigheten icke vara att räkna på, då en större mängd befäl skulle underhållas. Väl var roteringen en tryckande börda, men kan den icke lyftas från jordbruket på annat sätt, än att hvar och en skall bli skyldig bära vapen, så vill talaren icke utbyta roteringen. Talaren ansåg, att konungen skulle bättre förstå denna sak än någon annan, och ville Peter Jönsson förlita sig på konungens vaksamhet för laundets bästa. Man hade yrkat att motionen skulle å. tertagas, och det vore kanske bäst, ty det kunde hända, att om motionären blefve inkallad till utskotI tet, för att förklara hvad han ville, så kunde detta i. kanske icke vara så lätt. För några år sedan hade varit en dylik motion af en major eller kapten, som hi hette Stiernsvärd, och då han blef inkallad till uti skottet, så kom han icke, ty det var kanske icke så I lätt att säga hvad han ville. Kommer motionen I. till mitt utskott, som Peter Jönsson uttryckte sig, I: nså kan det hända motionären, att han får stå der, f:; utan att veta hvad han skall säga.. I fråga om denna motion ville Peter Jönsson, som ansåg att moå i Å ; ev tiverna för densamma innefattade mycken filantropi, erinra sig ett gammalt ordspråk: det är icke guld allt det som glimmar. Per: Nilsson i Espö erinrade, att alla önska lindring i rustningsoch roteringsbesväret, och då nu ett för4 slag dertill framstöldes, så vore det icke skäl attl: deröfver genast uttala en förkastelsedom, utan vore ! förslaget väl värdt att begrunda. Vanan är andra ! naturen, och skulle barnen redan i skolan under 1le-4 karne inhämta hvad rekryterna nu få lära vid mötena i fråga om vändningar och marscher, så skulle : det säkerligen vära bättre än 14 dagars exercis när de blifvit fullvuxne. Talet om att de skulle skjuta ihjäl hvarandra ansåg Per Nilsson obefogadt, då motionen just föreslog inrättandet af skyttgillen, der säkert mera skjutfärdighet skulle inhämtas än follket pu får vid beväringsmötena. För öfrigt ville Per Nilsson icke gilla allt hvad motionären föreslagit, men i hufvudsaken ville han förorda motionen. Med talaren instämde Per Erik Andersson och flera andra. Motionären Nis Olsson anmärkte mot Tobias Lind, att han sjelf föreslagit hvad norska grundlagen stadgar, nemligen allmän vapenplikt, och beklagade, att man så ovilligt upptagit motionen, men kunde, då den enligt -hans öfvertygelse angaf det enda medlet, som förmådde skydda fosterjorden, icke, såsom Östman önskat, återtaga densamma. Mengel fick nu åter ordet och anmärkte, att Osimans inkast, att gottländningarne blott hade sin ö att försvara, bevisar ingenting mot, men allt för nyttan af allmän vapenplikts införande på fasta landet, hvars långsträckta kust gynnar anfall och fordrar stora försvarskrafter. Ligger det i Rysslands intresse att taga den lilla ön, så ligger det också i dess intresse ait taga den stora halfön. De erforderliga försvarskrafterna åstadkommas endast cch till billigaste pris genom en allmän vapenplikt, och ju större öfningen är i vapen, framförallt skickligheten i skjutning, desto större motstånd skall fienden möta. Vanligen finnas pojkar i alla gårdar, men skulle någon vara utan och ryssen komme, så skulle sannolikt icke de sex pojkarne från granngården knota öfver att försvara ätven den härd, vid hvilken Ingen pojke finnes. Ingen större tjenst kan föröfrigt göras ryssen än att vi vanvårda vår nationalbeväpning och sålunda göra oss oförmögna att motstå honom; ju mera oenigheten växer bland oss, desto mera fröjdar sig ryssen. David Andersson ansåg sig ick insigt i hithörande frågor för att kanna Prdöma säken med säkerhet; men då allmogen väljer inom sig sina ombud, så beviser det att den icke ser till förmågan, utan blott fordrar att riksdagsmannen skall uttala sig efter som hans sunda förstånd säger honom vara rätt och gagneligt för fäderneslandet. Han ville derföre äfven säga sin mening i denna fråga. Då han förut sjelf väckt motion om gymnastiköfningars införande vid skolorna, så måste han vara för hvad motionären i denna del föreslagit. Man bör erinra sig att sådana öfningar äro en förströelse för barnen, hvilken de väl behöfva till omvexling i det ohelsosamma stillasittandet vid boken; när dessa öfningar t skedde på lek, så blefvo de en glädje för gossarne, lr men skulle också bättre bibehållas i minnet och va-: nan, än de öfningar som ske en kort tid vid 20 års hb ålder, utan att vidare repeteras förr än det kommer Yv -ÖJ fa fe AA RR Få fr ED RR GA EE en O RR I ra vt 0 ot et Få Et ve DD AA fn 8 RR I OM VV i fråga att använda dem på allvar. Genom skyttei: gillen i socknarne skulle också en väl behöflig va a je vid gevärets handtering blifva införd bland folket och vara till mycket gagn, och något missnöje il landsorten öfver sådana förslags verkställande behöfde man icke särdeles frukta. David Andersson j v (9)